En svensk Nato-option

Lika låst som det för närvarande är om regeringsförhandlingarna är det mellan de politiska blocken när det gäller inställningen till Nato. Hela den säkerhetspolitiska doktrinen bygger på att det är Natoländer som ska försvara Sverige i händelse av en militär konfrontation.

Ledare • Publicerad 27 september 2018

Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Den socialdemokratiska regeringen valde för att runda en Natodebatt att istället teckna bilaterala avtal med medlemmar i försvarsalliansen. De har emellertid en lägre status än ett medlemskap och är mer av politisk än juridisk natur. Avtalet mellan USA och Sverige har exempelvis undertecknats av respektive försvarsdepartement, inte av staterna.

Sverige blir samtidigt för varje månad allt mer en aktiv partner inom Natosfären.

Annons

Om en månad inleds en stor Natoövning i Norge, Trident Juncture 18, där över 2000 soldater svenska soldater samt fyra Gripenplan deltar. Bland annat ska där övas hur Sverige i händelse av en kris ska kunna ta emot militärt stöd från Natostater enligt det så kallade värdlandsavtalet.

Denna ersättningspolitik kan inte vara permanent. Det är en metod att hålla det Socialdemokratiska partiet enat och den förskjuter Natodebatten på framtiden. Det finns också ett pris för inflytande som icke-medlem. Deltagandet i internationella operationer syftar vilket sällan uppmärksammas till att ge strategiska fördelar. Stöttar Sverige USA och Natoländer där vi saknar egna intressen förväntar vi oss stöd i utbyte.

Det kallas i säkerhetspolitiska termer för ”prestige-seeking”. Utanför Nato tvingas Sverige att hålla en hög profil tillsammans med Frankrike i Mali eller inom ramen för koalitionen mot IS i Irak där svenska soldater utbildar kurdiska krigsmän.

Socialdemokraterna är politiskt låsta. Partivänstern kan aktiveras av en Natoöppning som skär in i en närmast existentiell historisk linje av neutralitet och senare alliansfrihet. Ju längre tiden går, desto svårare blir den politiska tvärvändningen även om det säkerhetspolitiska läget försämras.

Samtidigt kräver ett närmande till Nato som förre statsminister Fredrik Reinfeldt konstaterade en bred politisk enighet. Socialdemokraterna har därför en slags vetorätt.

Finns det något utväg? En möjlig sådan vore en politisk kompromiss i god svensk anda. Varför inte titta på Finland som i sin doktrin säger att landet har en option på Nato? Försämras det strategiska landskapet, det vill säga om Ryssland blir mer hotfullt, håller landet öppet för ett medlemskap.

Optionen har sina svagheter, det ska sägas. Under vilka förutsättningar som regeringen i Helsingfors ska vända sig till Nato är inte angivet. Inträffar en kris där Finland påverkas är det för sent att lämna in en ansökan. Som dessutom då kan bli avvisad. När finska politiker ständigt säger att optionen inte kommer att användas förlorar den också i trovärdighet och får ingen avskräckande funktion.

Men steget till Nato är kortare med en uttalad option än med ett tydligt politiskt avvisande. Optionsalternativet skulle innebära att allianspartierna får backa något från sina krav på medlemskap, medan Socialdemokraterna utan risk för en debatt om löftessvek kan närma sig försvarsalliansen som Sverige redan samarbetar med så nära.

Optionsalternativet framstår som en realistisk och godtagbar kompromiss mellan de partier som historiskt tagit ansvar för svensk säkerhet.