En ylande vänster

Ledare
Foto:

Allt tal om hotade arter gäller i varje fall inte de stora svenska rovdjuren. Varg, björn, lo, järv och kungsörn har alla uppnått en gynnsam bevarandestatus.

Artikeln publicerades 13 september 2013.

När andra rovdjur jagas hörs inte samma skallgång i medierna mot jägarkåren som när vargen är i hårkorset. Man kan fundera kring varför. Kanske är det för att vargen påminner oss människans bästa vän? Kanske handlar det om avtrycket den sätter? Högarna av rivna blodiga får där vargen gått lös lämnar ingen oberörd. Vargen skapar rubriker.
Eller så är det för att många inte känner till att exempelvis lodjur och björn jagas i det här landet. Det kallas förvaltning. Även älgen förvaltas för att stammen inte ska växa ohejdat eller slås ut av sjukdomar. Ibland handlar förvaltning om att avstå från jakt och i stället utfodra en exempelvis lokalt svag rådjursstam.

Självklarheter tänker nog många. Men när Sveriges radios reporter intervjuar Naturvårdsverkets generaldirektör Maria Ågren i samband med regeringens rovdjursproposition ställs frågan: hur förvaltar man ett vargbestånd?
Generaldirektören verkar inte riktigt förstå vad reportern är ute efter och svarar: Ja, som med alla rovdjur så vidtar man åtgärder för att hitta en balans.

Den här scenen kan sägas vara symptomatisk för debatten. Lever man långt ifrån skog och mark, jakt och natur så tar de egna föreställningarna över. Landsbygd är i den urbana kulturen något som antingen romantiseras eller förlöjligas. Det återspeglas i populärkulturen, i litteraturen, i journalistiken.

Motståndet mot vargen symboliserar därför för många stadsbor en inskränkthet som man vill ta avstånd ifrån. Så intar man en motsatt position med motivet att det skyddslösa djuret ska skyddas från de intoleranta krafterna på landsbygden, vars livsvillkor man inte vet något om. Mot den bakgrunden kan vi även förstå Naturskyddsföreningens radikalitet lite bättre. Organisationen har sitt huvudkontor i centrala Stockholm.

Men det är nog framförallt vänster-högerdimensionen som gör sig påmind när regeringen nu fastställt ett intervall för vargstammen på 170 till 270 djur i Sverige. Det fanns en förväntan om ett högre tal, även om viss forskning talar om en nedre gräns på 100 för en gynnsam bevarandestatus.

Ska en aktiv rovdjurspolitik fungera måste markägare och djurhållare uppleva att de är en del av den. Det är trots allt på deras marker handlingen utspelar sig. Från vänster närmar man sig inte äganderätt på det sättet. Markägare är kapitalister som ska veta hut.
Men kör man över den som äger mark försvinner tilliten och möjligheter för myndigheter att skapa nödvändiga samarbeten. En sådan situation gynnar inte rovdjurens bevarandestatus. Tvärtom.