Annons

Ensam är inte stark

Ledare • Publicerad 13 augusti 2018
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Ofrivillig ensamhet är ett växande samhällsproblem. Det måste upp på den politiska dagordningen.

Avskildhet uppskattas av många, men ofrivillig ensamhet är ett växande samhällsproblem.
Avskildhet uppskattas av många, men ofrivillig ensamhet är ett växande samhällsproblem.Foto: FREDRIK SANDBERG / TT

Ensam är stark, påstår ordspråket. Det finns dock många för vilka de orden är långt ifrån sanningsenliga. Människan är ett socialt djur, en gemenskapsvarelse. Oavsett hur bra den starke klarar sig själv och oaktat hur mycket en människa kan uppskatta avskildhet så kvarstår alltid någon form av socialt behov djupt grundat i människans själva väsen. Det ligger i generna, som en del skulle uttrycka det.

Annons

Tydligast blir detta i början och slutet av livet. Ett ungt barn klarar sig inte utan sin familj och för många äldre blir det livsnödvändiga förlitandet på medmänniskan - såsom familj, äldreboende eller hemtjänst - en del av vardagen.

Men äldres behov av andra människor handlar inte bara om nödvändigheten av hjälp med sådant som man ej längre själv klarar av på grund av ålderdomens medföljande krämpor och svagheter. Även social samvaro som sådan är central för välmåendet. Många kan känna igen fenomenet med en äldre dam eller herre som gärna vill samtala - om än bara några minuter - med den hemtjänstpersonal, präst eller vem det nu kan vara som har vägarna förbi i tjänsten. Ja, till och med en telefonförsäljare som ringer på kan visa sig bli en samtalspartner av betydelse för den sällskapssjuke åldring för vilken varken partner, syskon eller nära vänner finns kvar i livet.

Det är sorgliga omständigheter som väcker medlidande. I synnerhet då det blir alltmer klart att ensamhet i sig kan göra människor sjuka. Att människor kan bli ledsna och må psykiskt dåligt är måhända ingen revolutionerande upptäckt, men det visar sig att den stress det leder till i sin tur kan öka risken för till exempel hjärtinfarkt, stroke och demens. Enligt studier är ofrivillig ensamhet en lika stor riskfaktor för att dö i förtid som rökning.

Det var ord som kom rätt i tiden när Kristdemokraternas vice partiordförande, Jakob Forssmed, i Dagens Nyheter för en månad sedan riktade uppmärksamheten mot den ofrivilliga ensamhet som breder ut sig: ”vi [har] haft en alltför snäv syn på människan när vi utformat reformer. Människans fysiska behov har dominerat i förhållande till de sociala, själsliga och andliga.”

Det är lätt att hålla med slutsatsen att ensamheten och dess konsekvenser måste bekämpas. Desto svårare är det att hitta bra lösningar. En idé kunde vara att snegla på Storbritannien, där ensamheten som breder ut sig har beskrivits som en epidemi. Theresa May har utsett en minister med ansvar för att bekämpa ensamhet. I den lanserade strategin ingår bland annat att läkare på vårdcentraler ska kunna skriva ut recept på sociala aktiviteter. Sedan tidigare har läkare också gett patienter remiss till aktivitetslotsar som slussar vidare patienten till föreningar eller andra verksamheter såsom volontärarbete. En form av volontärarbete som föreslås är just att besöka ensamma pensionärer.

Arbetet har gett resultat. De som berörs av projekten känner sig mindre ensamma, och man noterar också en minskning i antalet som söker sig till sjukvården. Det har även fått positiva ekonomiska effekter; enligt beräkningar sparar sjukvården sex pund för varje pund som satsats på projektet.

Sverige behöver kanske inte specifikt en ensamhetsminister. Men det är på tiden att ensamhetsproblemen får politisk uppmärksamhet.

Thomas HermanssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons