Ensam räcker inte

Ledare Artikeln publicerades

Självförverkligande tycks vara ett starkt ledord numera. Om en person anger självförverkligande som anledning till en handling förväntas vi applådera. Vad handlingen har för konsekvenser för andra är liksom sekundärt, för nu ska det ju handla om mig. Precis som om det inte fanns något annat här i världen än oss själva.

Utgivandet av boken Happy, happy, som är en antologi om skilsmässor skrivna av kända kvinnor som skilt sig, har kickat igång en debatt de senaste veckorna. Skilsmässor torde inte vara så kontroversiella längre, tänker man. Men debatten har ju onekligen uppstått. Kanske beror det på att skilsmässor är något som är riktigt komplext. Olika människor, såväl vuxna som barn, reagerar olika. Det finns en uppsjö av upplevelser och känslor kopplade till att ett gift par bestämmer sig för att gå skilda vägar. Det innebär inte nödvändigtvis att det råder tabu på området. Vissa saker är komplexa och rör upp känslor just av den anledningen. Vi kan inte debattera oss till att olika saker i livet ska vara lättsamma bara för att vi vill slippa det jobbiga.
Men det verkligt intressanta är fokus på delen om självförverkligande. Boken bjuder på synen att skilsmässa är en utveckling för individen och Katarina Wennstam, som tillsammans med Marie Sveland är redaktör för boken, skriver till exempel att en ambition till självförverkligande är det finaste man kan ge sina barn. Den inställningen är också vad som verkar ha väckt mest frustration i debatten.
Och det får väl ses som ett sundhetstecken. För ingen människa är en ö. Få skulle argumentera för att ensamhet i form av brist på vänner och relationer, människor som kan hjälpa en person att bli sitt bästa jag, är något positivt. Vi behöver helt enkelt andra för att utvecklas, och det handlar inte bara om äktenskap. Det handlar om livet i stort. Vi är inte oberoende av varandra, samtidigt som vi naturligtvis är unika och viktiga som individer.
Den välfärd, den livsstandard vi tar för given här är inte ett resultat av människors fokus på eget självförverkligande. Med det inte sagt att man inte bör ta hand om sig själv, eller saknar eget ansvar. Men det går inte att bygga ett samhälle på en utveckling mot ökad självcentrering. Historien är full med föredömen som gjorde precis tvärtom.
Ingen kan dra några generella slutsatser och ge något slags besked på om skilsmässor är bra eller dåliga. Vad vi kanske borde diskutera mer är om det verkligen håller att ha ett samhälle som utgår från alla bara ser till sitt eget bästa, först och mest.