Ett bärande arv
Frågan är öppen och ställs av allt fler i samhället. På senare tid har en folkrörelse för klassisk arkitektur och bevarande av gamla hus vuxit fram. Det är en rörelse som inte saknar udd, många är passionerat engagerade i utformningen av våra städer och hus. Kanske har man börjat få genomslag.
Nyligen svarade nämligen sex av tio arkitekter ja på enkätfrågan ”Är svensk arkitektur för likriktad och präglad av modernismens ideal?”. Dock var det bara hundra av landets femtusen yrkesverksamma arkitekter som fick frågan. Men med tanke på hur svårt det är att få inblickar i denna sfär får vi tacka och ta emot.
Enkäten må vara på gränsen till vad som kan räknas som representativt för kåren men sextio arkitekter som vill utmana likriktningen räcker för att bilda en eller två gedigna byråer. Det skulle vara nog för att göra avtryck i det monotona landskap som är den svenska arkitektbranschen.
Då skulle bollen kunna flyttas till beställarna. Kommuner, stat, företag och privatpersoner skulle få större valmöjligheter: antingen förslag som upprätthåller den rådande ordningen eller förslag som utmanar den. Ju fler som valde nydanande stiluttryck, sådana som lämnat modernismen bakom sig, desto större skulle efterfrågan för dessa bli.
Processen är inte svårare än så men ändå händer väldigt lite. Anledningen till det är att arkitekturen förändras genom paradigmskiften som i sin tur förutsätter ett kulturellt skifte.
De som designar modernistiska hus må präglas av en skolad och tränad smak som har en begränsad representation ute i stugorna men deras verk mottas ju uppenbarligen med varm hand av de byggherrar som står för finansieringen.
Sedan de gamla grekerna började bygga tempel av sten istället för trä har den västerländska arkitekturen handlat om referenser och relationer: Att visa att man har del i ett kulturarv, att visa att man är insatt i mysterier, att visa att man har brutit upp. Arkitekturhistorien vittnar om hur européerna ömsom vänder sig till de antika fäderna för bekräftelse och ömsom springer iväg på egna äventyr.
Den folkrörelse som just nu samlas kring den klassicistiska arkitekturen kan mycket väl få folkvalda politiker att profilera sig i frågorna. Det skulle kunna innebära både mer diversifierade beställare men också att kommunala regler ändras för att öppna för mer varierade projekt. Det är dock svårt att se att arkitekturen skulle kunna förändras utan att kulturen förändras.
Hållbarhet har redan blivit en ledstjärna på många områden så även inom arkitekturen. Samtidigt byggs hus som har en relativt kort livslängd. Detta för att passa till vår livsstil som präglas av korta perspektiv och kringflackande.
Ett hållbart byggande skulle kunna innebära hus som byggs för att kunna stå i tvåhundra år, och kostnaderna skulle dessutom kunna skrivas av under längre tid. Då skulle de också behöva designas för att människor skulle stå ut med dem lika länge. De skulle behöva vara estetiskt hållbara.
