Ett borgerligt ljus som lyser

Ledare
Foto: JESSICA GOW / TT

Energiminister Anders Ygeman påstår sig ta Moderaternas och Kristdemokraternas utspel om förändrad energipolitik med ro: ”Jag väljer att ta fasta på att de säger att de vill utveckla överenskommelsen, den har skapat långsiktiga spelregler för svenskt näringsliv.”

Fast är det verkligen en ”långsiktig spelregel” att företagen kan förvänta sig effektbrist i framtiden? Företrädare för Sveriges basindustrier skriver i Dagens Industri (14/5) att ”Enligt Svenska kraftnäts senaste kraftbalansrapport väntas effektunderskottet bli allvarligast i södra Sverige, där många av våra industrianläggningar finns. Det beror huvudsakligen på att Ringhals 1 och 2 tas ur produktion i år och nästa år, samtidigt som effektförbrukningen ökar.”

Ett av problemen med energiöverenskommelsen från 2016 är att den inte garanterar långsiktiga spelregler mer än att näringslivet vet att det kommer att bli problem. Så kan vi inte ha det och det är förstås det som drivit Moderaterna och Kristdemokraterna att ta steget att föreslå ”uppdateringar” – som till exempel just att driva Ringhals 1 och 2 vidare.

Samtidigt måste en sak stå klar: Skall Moderaterna och Kristdemokraterna ha en möjlighet att påverka energipolitiken i den riktning de önskar måste de vara beredda att sätta hårt mot hårt om det behövs. Som Timbros VD Karin Svanborg-Sjövall konstaterade igår då Timbro presenterade rapporten ”Förnuft och kärnkraft” – där man helt riktigt vill tillåta kärnkraftverk på nya platser och slopa subventionerna till förnybar el – måste dörren för att helt lämna energiöverenskommelsen hållas öppen. I annat fall är det tomma tunnor som skramlar.

Men i detta politiska fall som i andra finns en särskild aspekt att hålla ögonen på. Det är alldeles utmärkt att Moderaterna och Kristdemokraterna slagit följe i frågan. Och varthän kulan än tar vägen i det fortsatta politiska flipperspelet kring energin är det viktigt att de båda partierna agerar samfällt. Deras förmåga och vilja att gå fram gemensamt är i detta som i annat en förebådelse av oppositionens – alltså den riktiga – förmåga att formera sig på ett sätt som fungerar i det nya politiska landskapet.

Det avgörande i en sådan uppställning är att Moderaterna och Kristdemokraterna går i takt hela vägen till Rosenbad. Flera tecken tyder också på att den insikten finns. Den gemensamma vårbudgeten var ett sådant. Det ömsesidigt solidariska uppträdandet i partiledardebatterna ett annat.

Förutom Kristdemokraternas ansvarslösa hållning kring delar av migrationspolitiken finns det lite som är av avgörande dagspolitisk betydelse som skiljer de båda partierna åt. I den bästa av världar ägnar man nu den närmaste tiden åt att i lugn och ro jämka samman så mycket man kan av politik och strategi på det att en ny allians kan annonseras.

Ett litet hopp har tänts och trotsar mörkret. Och det handlar inte bara om sådant som lyser tack vare Ringhals 1.