Ett inte fullt så fritt samhälle

Ledare
Foto:

När Sydnytts reportrar besökte Malmöstadsdelen Kroksbäck i veckan blev de hotade och uppmanade att inte filma.

Artikeln publicerades 29 november 2014.

När en av journalisterna förklarar att Malmö är en del av ett fritt och öppet samhälle där alla får röra sig får han till svar: Det är inte ett fritt samhälle här i Kroksbäck.
När sedan ett par unga män dyker upp beväpnade med stora stenar väljer teamet att lämna platsen.

Polisen tonar ned händelsen. Men till bilden hör att det ligger i polisens brottsförebyggande strategi att inte skapa oro. Erfarenheten från stadsdelar som Araby i Växjö eller Tensta i Stockholm visar att följderna kan bli katastrofala när invånare (ofta en mindre grupp) upplever sig provocerade. Vi kan med andra ord inte förvänta oss en konsekvensneutral hållning av polisen, utan i stället riskminimerande kommentarer.
Rapporten ”En nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället”, från Rikskriminalens underrättelsesektion, är mer öppen med problematiken. Det finns i dag 55 bostadsområden i Sverige där polisen inte kan upprätthålla lag och ordning, däribland Araby i Växjö. Gemensamt är att kriminella nätverk har en stor negativ inverkan på omgivningen, polisen är inte välkommen och invånarna törs inte avge vittnesmål.

Utan närmare jämförelser mellan upploppen i Tensta under förra året och händelserna som nu utspelar sig i Ferguson i USA så handlar det om segregerade och socioekonomiskt utsatta områden där relationen mellan ordningsmakt och invånare är ur balans. Mönstret känns igen från Londons gator 2011. När polisen till slut lyckades kväsa upploppen hade fem människor dött, 3 000 britter gripits och värden för hundratals miljoner pund förstörts. I magasinet Axess (8/2014) berättar Richard V Reeves om den initiala politiska reaktionen. Högern beklagade samhällets långsamma moraliska kollaps, medan vänstern skyllde på åtstramningsprogram och nedskärningar.
Den biträdande premiärministern Nick Clegg, som Reeves då arbetade för, fick utstå spott och spe när han uttalade att man borde försöka ta reda på vad det var som utlöst upploppen. En kommission tillsattes ändå: Riots Communities och Victims Panel. Besök gjordes i stadsdelarna, vittnesmål samlades in och slutsatserna bottnade i att det varken hade med brist på moral eller pengar att göra utan brist på karaktär.
Det var inte enbart de ungdomar som deltagit i oroligheterna som fick uttala sig, utan hundratals som kunde ha deltagit – men som valde att inte göra det. Det var då kommissionen fick upp ögonen för de egenskaper som tillsammans bildar karaktär, bland dem självdisciplin, flit, förmåga att skjuta upp belöningar och komma igen efter motgångar.

Att diskutera karaktär är förstås inte helt enkelt. Tanken på ett politiskt program som syftar till att stärka medborgarnas karaktär kan upplevas som omodernt. Men frågan är om vi inte är sämre rustade utan. Vi har ju någonstans på vägen ändå övergett en förment neutral hållning inom det offentliga genom att betona begrepp som värdegrund på arbetsplatser och i skolan.
Som Reeves påminner oss om var liberaler som John Stuart Mill och Alexis de Tocqueville besatta av karaktär, eftersom de var övertygade om att fria människor också måste vara goda människor om de liberala demokratierna skulle bli framgångsrika. Dessa perspektiv ersattes under 1900-talet i tron på system, marknad och ideologi.

Insikten om karaktärens betydelse väcker frågor om hur vi ska utforma inte bara undervisning i skolan utan också socialpolitiken. Många gånger kretsar problematiken i förortsområden och olika stadsdelar om fastigheter och bidrag. Bara det kommer till ett nytt aktivitetshus, målas om i trappuppgången eller pytsas ut några hundra miljoner till ”förortskultur” så blir allt bättre. Varför inte en hip hop-konsert eller ännu en graffitivägg?
Mot det kan ställas att det inte finns några enkla lösningar. Det handlar om läraren som inte ger upp när eleven gjort det. Om föräldrar som förmår att sätta gränser och skapa målbilder för sina barn. Om hur den enskilde unge väger samtid mot framtid. Om man saknar framtidstro, ja då kan det till och med ses som ett rationellt val att välja att delta i ett upplopp eller visa makt inför ett tv-team.

Frågan om resurser, oavsett om de är sociala eller materiella, kommer vi inte ifrån. Man kan bara konstatera att den välkomnande attityd som det här landets regeringar visat i sina migrationspolitiska program inte kopplats samman med nödvändiga ambitioner på social- och integrationsområdet.