Ett konservativt block?

Ledare Artikeln publicerades
Foto: Fredrik Sandberg/TT

Ett konservativt block? Det låter som något med pondus. Något tungt och handfast som inte skäms för sig. Kanske är det för att svensk politik saknar ett inslag med sådana egenskaper som begreppet blivit så populärt i debatten. Trots att sådär nittio procent av de som målar upp blocket är emot dess existens. Det verkar handla om en skräckblandad förtjusning.

Aftonbladets reporter kan bara inte hålla sig. När kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor intervjuas och svarar med ett slags artigt halvskratt på frågan om det finns ett konservativt block går det i tryck som kort och gott - ”ja”.

Den lilla ljuva rysningen längs ryggen på Aftonbladets personal tänktes vara värt priset av att en korrekt återgivning av replikskiftet snabbt går ut från kristdemokraternas kansli och avslöjar den ohederliga journalistiken.

Kristdemokraterna tycker nämligen inte alls att det där med konservativt block är lika kittlande som den genomsnittlige Stockholmsjournalisten. Kristdemokraterna har många – och allt fler – konservativa i leden men också en hel del kristdemokrater som är av den förståeliga uppfattningen att de är kristdemokrater.

Moderaterna då? Deras varumärke är tydligt. De omfattar både liberalism och konservatism. De har till och med gjort ett sammansatt ord av det för att det inte skall råda någon tveksamhet. Reellt sett består partiets ledande skikt av nästan uteslutande liberaler. Många moderater är, liksom många kristdemokrater, lika förtjusta i att ens kallas ”höger” som att hitta en död mus i skafferiet.

Så Sverigedemokraterna. De vill absolut att det där konservativa blocket etableras som tankefigur. Men huruvida de faktiskt är konservativa är en annan sak. Nationalkonservativa var de till sådär förra veckan innan någon kom på att det var mer trendigt och strategiskt att kalla sig konservativ. Eller snarare ”socialkonservativ” så att arbetarväljare skulle tänka på Per Albin Hansson och få lättare att rösta på dem.

I deras partitopp är bilden spretig. Mattias Karlsson är konservativ. Men Paula Bieler räds inte epitetet liberal. Jimmie Åkesson följer såvitt någon vet partiskrivningen för dagen. Och till det kommande landsmötet i Örebro förbereds en rörelse bort från renodlad värdekonservatism.

Man kan välkomna eller vilja motverka tillkomsten av ett konservativt block. Men så länge verkligheten är verkligheten blir det lite fånigt att ta begreppet på allvar. Är konservatism vad som definierar de här tre partierna? Nej. Åtminstone inte i en omfattning som gör modellen relevant. Är det en minsta gemensamma nämnare då? Kanske. Men det är en svårare poäng att driva nog för att motivera den självklarhet med vilken begreppet används.

Därtill gör Busch Thor ett påpekande som Aftonbladet faktiskt inte förvanskar, nämligen att ett ”block” bör innebära budgetsamarbete för att kallas block. Men ett sådant samarbete finns inte längre ens mellan Moderaterna och Kristdemokraterna. Tanken att ett sådant skulle förekomma, åtminstone i ett slags gängse form, mellan alla dessa tre partier inför nästa val är inte realistiskt.

Vad vi har är en opposition. Det som definierar den är inte kärleken till konservatism utan hur den ställt sig inför det val som Busch Thor ställer upp, nämligen ”Sverige eller beröringsskräcken med Sverigedemokraterna.” Samt: ”Vi söker tillfällen att fälla den här regeringen under den här mandatperioden.”

En konservativ är ju faktiskt rätt glad för det med.