Ett ord till påsksillen

Ledare
Påsken är mer än bara chokladägg men också långt ifrån en enbart religiös högtid. Vi behöver kunna sätta ord på vårt firande.
Foto:

Så var påsken här, denna allt mer svårhanterliga storhelg. Det är nog den kristna högtid som haft det svårast att komma finna sin plats i vår tämligen sekulariserade tid. De flesta har någon form av grundläggande handlingsplan som går ut på gemenskap med nära och kära, påsköl och sill.

Artikeln publicerades 15 april 2017.

Det är ett genuint traditionellt förhållningssätt som sparar oss huvudbry. Påsken är ett välkommet avbrott i vårens utdragna kamp mot vintern.

Den är också ett bra tillfälle till att fundera över vårt förhållningssätt till kulturellt arv. En trend som ser ut att hålla i sig inom politiken är att frågor som berör identitet fått en ökad betydelse för väljare och att ekonomin fått stå tillbaka i deras prioriteringslista.

Även dagsaktuella diskussioner pekar på att många har svårt att hantera vårt kulturella arv. Ett exempel på detta är att många i debatten kring konfessionella friskolor blandat staten och samhället och hävdat att vi skall eftersträva ett sekulärt samhälle när de menat en sekulär stat. Frågan om konfessionella skolor har också ställt identitetsfrågan på sin spets.

Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder men många uppskattar att i olika utsträckning kunna ta del av kristna högtider. Många vill också att traditioner med ett kristet ursprung skall få vara självklara inslag i barns uppväxt utan att för den sakens skull räkna sig som troende. Nu hotas detta av Socialdemokraterna, Liberalerna och Vänsterpartiet som i varierande grad vill förbjuda religiösa uttryck på skoltid. Socialdemokraterna vill dock låta kulturförmedlande skolor finnas kvar då den judiska Hillelskolan i Stockholm förklarat sig vara en sådan och inte en konfessionell skola. Det borde förstås öppna för att kristna och muslimska skolor gör likadant.

Sverige må vara ett av världens mest sekulariserade länder men det är stor skillnad mellan att vara sekulariserad kristen och att vara aktiv ateist. Många har svårt att förklara varför de vill ha kvar luciatåg och skolavslutning i kyrkan när kristendomen inte längre är statsreligion, då kan kulturkristendom vara ett bra ord att ta till sig. Det behövs ett ord för att fånga företeelsen och jag tror att det ordet är kulturkristen.

I Sverige har det sedan 1800-talets väckelserörelser funnits en klyfta mellan religiösa och icke-religiösa. Kristendomen är en religion som betonar individuell övertygelse, lutherdomen ännu mer så och väckelserna fullbordade denna utveckling. Det innebar en förstärkning av uppdelningen mellan troende och icke-troende på ett sätt som i dag gör att många har svårt att sätta ord på sina upplevelser.

I mötet med andra lär man känna sig själv. Så har också invandringen från muslimska länder inneburit ett tillfälle till reflektion. Många svenskar förvånas över hur få muslimer det är som regelbundet besöker moskéer jämfört med hur stor andel det är av invandrare som betraktar sig själva som muslimer. Tendensen finns också bland invandrare från stabilt katolska och ortodoxa länder där tron är något som är mer kollektivt än vi är vana vid.

På samma sätt finns det många i Sverige som inte har en personlig övertygelse byggd på kristna dogmer men som uppskattar att vara en del av en huvudsakligen kristen kultur.

Med denna mer nyanserade bild av det sekulariserade Sverige blir det också lättare att förstå människor från andra kultursfärer och att de kan känna behov att behålla sina rötter utan att själva vara praktiserande inom någon religion.

Den svenska kulturen är som alla andra kulturer en blandning av uttryck och influenser men det är uppenbart att kristendomen har en särprägel. Den har funnits med oss i närmare tusen år och har format vårt tänkande i generationer. Den kristna etiken är ofta vårt första möte med etiskt och filosofiskt tänkande. Det är om inte annat något att ta spjärn emot för den som växt ifrån den.

Det man vinner på att anta ett ord som kulturkristendom i sitt ordförråd är att man lättare kan förklara varför man själv eller andra känner så starkt för vissa kulturella uttryck.

Påsken är inte en angelägenhet bara för kristna som går i kyrkan femtiotvå gånger per år. Det är ett uttryck för en västerländsk och svensk identitet. Att fira påsk kan vara ett medvetet eller omedvetet val som signalerar samhörighet med denna identitet. I en tid då världen har krympt till att rymmas i en handflatsstor mobiltelefon är det svårt att missa att andra har en identitet, det kan dock vara svårare att upptäcka att man själv har det.

Påskens budskap kan framstå som något främst för de som aktivt bekänner sig till den kristna tron. Påsken är dock en viktig del av vår identitet och vi skulle definitivt sakna den om den försvann.

När samhället steg för steg blir mindre präglat av kristendomen är det bra att kunna sätta ord på sin relation till religionen som präglat vår kultur i den utsträckning som kristendomen gjort. Kulturkristen kan vara ett användbart ord om någon frågar varför man envisas med att duka fram kavring, sill och nubbe när vädret är som allra mest oberäkneligt på vårkanten.