Ett sent uppvaknande

Ledare
Foto:

När Moderaternas försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark självkritiskt blickar tillbaka på de borgerliga regeringsåren konstaterar han att det saknats en sammanhållande berättelse om försvaret.

Artikeln publicerades 13 januari 2015.

Att hans eget parti tappat förtroende i frågan sedan 2006 kan säkert delvis tillskrivas pedagogiken. Det av Anders Borg ledda finansdepartementet, är ett annat svar.

En annan punkt, som Wallmark lyfter fram, är den under lång tid inarbetade bilden av Ryssland som ett land utan varken kapacitet eller intentioner att skapa konflikter med sina grannländer. Alarmister, ryssofober, kallades de interna kritikerna inom Moderaterna.

Att den moderata självrannsakan kommer sent och efter åtta år i regeringsställning hindrar inte att den är välkommen. Den är nödvändig. Parat med en offensiv politik i riktning mot ett Nato-medlemskap återstår nu att bekräfta förnyelsen av försvarspolitiken med prioriteringar och resurstillskott.

Överbefälhavare Sverker Göranson talar i sin tur om behovet av årliga miljardbelopp utöver nuvarande anslag för att främst stärka basförmågan personellt och materiellt. Om tidigare folk- och försvarskonferenser i Sälen kretsat kring kostsamma tekniska storsatsningar är det nu den enskilde soldaten som står i centrum.

Men på sikt krävs väsentligt mer för att Sverige ska kunna möta utvecklingen relativt andra länder. Nato-länderna har uppmanat sina medlemsländer att på sikt ha en försvarsbudget som motsvarar två procent av BNP. ÖB markerade att det är nivåer Sverige legat en bra bit över längre tillbaka i tiden. I dag skulle det dock innebära nära en fördubbling av de svenska försvarsanslagen, upp till 70-80 miljarder kronor.

Göranson betonade att det inte föreligger något militärt hot mot Sverige, men förklarade samtidigt att det föreligger ökad risk för konfrontationer som följd av rysk upprustning och ökad aktivitet i närområdet.

Under 2015 fattas ett nytt försvarsbeslut som ska sträcka sig fyra år framåt i tiden. Inriktningen bestäms av den senaste tidens eskalerande och oroväckande utveckling. Uppvaknandet är sent och påminner om den svenska försvarspolitiska traditionen, med försvarsbeslut som ständigt missat målet. Det svenska försvarets förmåga har alltid varit som sämst när hoten varit som störst. Nu är vi där igen.

Förvarsminister Peter Hultqvist (S), som avfärdade en utredning för Nato-medlemskap, lyfte fram vikten av fördjupat samarbete med andra länder. Solidaritetsförklaringen betonades, vilket är ett annat språkbruk än alliansfrihet som utrikesminister Margot Wallström (S) håller sig till.

Vi står inte ensamma, betonade han. Det kan vi hoppas. Men med ett medlemskap i Atlantpakten skulle kanske försvarsbesluten för första gången på länge hamna i takt med tiden.