Ett steg framåt med exitstrategi

Ledare Artikeln publicerades

Radikal islamism, förtryck av unga kvinnor och värvningar av unga män till terrorgrupper har länge varit en fråga för svenska myndigheter, men inte för svensk samhällsdebatt. Nu syns emellertid flera tendenser till trendbrott:

Integrationsminister Nyamko Sabuni är inte längre ensam om att varna för islamism i förorterna. Socialdemokraterna som så länge varit återhållsamma i politiskt känsliga frågor har efter år av tvekan något flyttat fram positionerna. Mona Sahlin som tidigare reste till förorten för att stärka banden med säkra väljargrupper åker nu till samma förort och dansar. Till glädje för unga kvinnor och föräldrar. Till stor förtret för åsiktspoliser som skrämmer tonåringar, som trakasserar på fritidsgårdarna. Nalin Pekgul som länge internt i socialdemokratin många gånger tagit besvärliga debatter är numera inte längre ensam om att stå upp för ett tydligt rättighetsperspektiv.
Ett annat tecken är att invandrarföreningar tydligt markerat mot extremism och kränkningar. Det gäller Somaliska Riksförbundet. Det är insinuant att ständigt kräva besked från invandrarföreningar i den ena eller den andra frågan. Bakom sådana krav ligger inte sällan misstänkliggöranden. Men civilsamhällets organisationer har en nyckelroll i integrationsprocessen. Därför behövs deras röster, inte bara för att övertyga breda opinioner, utan framför allt för att ge signaler till den egna gruppen.
Att frågan om utanförskap och social oro också behandlades på Folk och försvars konferens i Sälen vittnar även det om ett paradigmskifte. Extremism är nu inte det största problemet i förorter som präglas av utanförskap och arbetslöshet och där invånarna lider av kriminalitetens konsekvenser. Det gäller att ge frågan en korrekt proportion. När till exempel professor Erik Amnå utredde behovet av en statlig svensk imamutbildning, vilket var en osannolikt dålig idé, fann han också att imamer i landet inte kunde kopplas till våldsfrämjande åtgärder. Vilket säger något om samfundens betydelse för integration, även om det finns fler och negativa bilder av sakernas tillstånd än Amnås. Men varför se arbetslöshet och blunda för extremism? Varför blunda för ett visst sorts förtryck. Problemen är ju också många gånger sammanflätade med varandra.
Nyamko Sabuni lovar stöd för islamister som hoppar av genom Ungdomsstyrelsen och hon ska beställa en kartläggning över islamismen i Sverige från säkerhetspolisen. Det är inget märkvärdigt med det. Exitprogram finns sedan länge för nazister som vill lägga vit makt-miljön bakom sig, då är det lämpligt att staten även hjälper våldsamma vänsterextremister och islamister till ett nytt liv.