Europa och ytterligheterna

Ledare Artikeln publicerades
Såväl EU-vänner som EU-motståndare gör ofta tankefelet att graden av EU-stöd skulle gå att mäta i hur mycket, eller lite, makt som man vill ska centraliseras till Bryssel.
Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT
Såväl EU-vänner som EU-motståndare gör ofta tankefelet att graden av EU-stöd skulle gå att mäta i hur mycket, eller lite, makt som man vill ska centraliseras till Bryssel.

Svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps) röt tidigare i veckan ifrån. EU diskuterades inte alls i valrörelsen, och det är ett demokratiskt problem, menade de upprört. Det ligger säkert något i detta, ändå har vi de senaste månaderna faktiskt sett mer av EU-debatt än på flera år. Orsaken stavas framförallt Sverigedemokraterna.

Andra partiers positionsförflyttning i migrationsfrågan gör att EU i stigande grad seglat upp som ett populärt, alternativt, slagträ mot Jimmie Åkesson. Och visst finns det goda skäl att belysa Sverigedemokraternas destruktiva syn på internationella samarbeten i allmänhet och på EU i synnerhet. Att det är just Liberalerna som står i främsta ledet i denna opinionsstrid är dock att beklaga.

Det alternativ som Jan Björklund presenterar lär nämligen skrämma väljarna i minst lika hög grad. Att Liberalerna tycker om EU-samarbetet, och ogillar Sverigedemokraterna, räcker uppenbarligen som skäl för att i ett nysläppt EU-program presentera en närmast fantasifull önskelista på maktöverföring till Bryssel. EU-budgeten ska öka, EU ska ges beskattningsrätt, välfärdspolitiken ska flyttas till Bryssel och Europol ska förvandlas till ”ett europeiskt FBI”.

I denna världsbild verkar det som att graden av EU-vänlighet skulle vara möjlig att mäta i hur stor man tycker att EU-budgeten ska vara. En logik som översatt till en nationell kontext skulle innebära att patriotism går att mäta i statsbudgetens omfång. Utöver att det är felaktigt i sak är det alldeles uppenbart också så att det är en politisk linje närmast skräddarsydd för att skapa grogrund för populism och missnöjeströstande.

Sverigedemokraterna inser också detta, och är inte dummare än att utnyttja läget. EU presenteras efter Liberalernas vision av vad det borde vara, istället för vad det faktiskt är, och den som kan tänkas resa invändningar mot Björklunds resonemang gör bäst i att instämma i kraven på utträde.

Det råder heller inget tvivel om var partiet står i sakfrågan. ”Sverigedemokraterna vill att vi lämnar EU”, som partiets EU-politik sammanfattades i en debattartikel av Sverigedemokraternas Europaparlamentariker nyligen (Altinget, 15/8-2018). Vad är det då Sverigedemokraterna är så kritiska till? Och vilken ordning vill de ha istället? Det förefaller inte alldeles klart. När man försöker gå på djupet, bortom oneliners, återstår betydande frågetecken.

I våras höll Sverigedemokraternas internationella sekreterare Peter Lundgren ett linjetal i Europahuset i Stockholm om partiets EU-politik. I sin strävan att illustrera EU:s makthunger valde han, av alla upptänkliga exempel, att föra ett längre resonemang om de nyligen uppdaterade definitionerna av ekologiskt odlade grönsaker. Lundgren har rätt i att det uppdaterade regelverket är dåligt. I norra Europa odlar vi exempelvis sallad i så kallad ”bäddar”, ovanför jorden, vilket enligt de nya EU-definitionerna helt godtyckligt inte längre inkluderas i vad som är att anse som ekologiskt.

Problemet är att han och Sverigedemokraterna inte klarar av att skilja på form och sak. Lundgren säger inte bara att det nya regelverket är dåligt, vilket som sagt är sant, utan också att det inte är något som ”EU ska hålla på med”. Hur svenska grönsaksodlare rimligen skulle vara hjälpta av motsatsen, det vill säga att det fanns tjugoåtta olika definitioner av ekologisk sallad i Europa, saknades dock i Lundgrens resonemang. Han illustrerar därigenom en arketyp av populism - kritik mot den rådande ordningen utan att närmare presentera alternativ.

Ett mer uppmärksammat exempel rör revideringen av EU:s vapendirektiv, som varit ett av de mest omdebatterade EU-frågorna i Sverige de senaste åren. Och visst fanns det många berättigade synpunkter på EU-kommissionens förslag, och även kvardröjande frågetecken kring det som blev slutprodukten efter förhandlingar. Att säga nej var vi därför många som gjorde. Centerpartiet, Kristdemokraterna och Smålandspostens ledarsida för att nämna tre exempel.

Men Sverigedemokraternas motstånd rörde sig på en annan frekvens. Direktivet var dåligt inte i kraft av innehåll utan i kraft av existens. Att EU allt sedan nittiotalet haft ett vapendirektiv, vilket förenklat såväl jaktresor som vapenhandel över gränserna, var fakta som slogs ut i vrålet från ett latent EU-hat som hittat ännu ett exempel att profitera på.

Tillkommer gör att vapendirektivet är det som kallas EEA-relevant. Det innebär att det skall implementeras av alla länder som ingår i den inre marknaden. Jakt- och fritidsnationen Norge, som ingår i den inre marknaden men ej i EU, är alltså tvungen att implementera direktivet helt utan att ha varit med vid utformningen. Uppenbarligen en avundsvärd position enligt Sverigedemokraterna, eftersom det är just en sådan relation till EU de efterlyser för Sveriges del (se bland annat Dagens Industri, 5/7-2018). Med tanke på att svenska politiker, som exempelvis moderaternas Anna Maria Corazza Bildt, haft en så framträdande roll i att förbättra direktivet blir exemplet också extra talande.

Det är sant att EU betyder väldigt mycket för Sverige, inte minst ekonomiskt. Lika sant är att EU-kommissionens vilja att reglera vår föräldraförsäkring, införa EU-skatt och kvotera våra bolagsstyrelser ligger långt utanför vad som är rimlig EU-kompetens. Liberalerna och Sverigedemokraterna enas i en gemensam och felaktig övertygelse om att det är omöjligt att hålla båda dessa tankar i huvudet samtidigt.

Sverige förtjänar en bättre och mer relevant EU-debatt.