EU:s eviga motsättning

Ledare Artikeln publicerades

Frågan om Sveriges förhållande till den Europeiska Unionen blir en allt svalare potatis med åren. Det märktes i går under riksdagens partiledardebatt då EU stod i fokus. Trots att antalet partier i riksdagen är högre idag än 1995 är det samlade EU-motståndet mycket lägre.

Foto: Claudio Bresciani/TT

Varken Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna vill längre lämna unionen. Vänsterpartiet avstod för ett tag sedan från att driva kravet eftersom man inte ville hamna på samma ståndpunkt som Sverigedemokraterna. Löjligt? Ja, men så är det.

Något senare ändrade sig Sverigedemokraterna också och ville inte längre driva ett svenskt utträde. Då blev det riktigt skruvat. Dels för att det var uppenbart att det enbart var ett taktiskt övervägande och att de egentligen inte alls bytt åsikt. Dels för att Vänsterpartiet enligt sin egen logik därmed skulle kunna återgå till sitt utträdeskrav – men inte gjorde det för att det opportunistiska i hela tilltaget skulle framstå som alltför fånigt till och med för dem.

Så därför denna tämligen ansträngt EU-positiva riksdag. Och det är för all del bra att utträdeskraven är färre, men betyget för svensk politisk mognad blir ju inte speciellt högt.

En motrörelse skönjes för all del också. Både Moderaterna och Kristdemokraterna har å sin sida tonat ned sin blommiga EU-syn under de senaste åren, allt med ögat fäst på de egna väljarnas rörelser.

Denna motrörelse behövs. Ensidig blommighet är inte bra i politik. Det finns demokratiska orosmoln hängande över unionens utveckling och de måste man vara vaksam på.

Som när Stefan Löfven talar om att medlemsländernas vetorätt bör inskränkas. Det är att underminera den nationella suveräniteten. Det behöver inte vara fel i sig. Det kan vara legitimt när det handlar om vissa aspekter av unionens gemensamma säkerhetspolitik. Men idén är farlig eftersom den öppnar för glidningar. Vem definierar det alltmer inflaterade begreppet ”mänskliga rättigheter” som Stefan Löfven vill infoga bland de områden där länderna skall mista sin vetorätt?

Var går den legitima och inte under några omständigheter kompromissbara gränsen?

Fortfarande, ett kvarts sekel efter Sveriges EU-inträde, ter sig viktiga distinktioner grumliga i svensk debatt. Makt är ett nollsummespel. Ett ”starkt” EU kan bara realiseras på bekostnad av nationalstaternas suveränitet.

Det ”demokratiska underskottet” i unionen, det vill säga EU-parlamentets begränsade makt, sägs vara ett problem. Men detta underskott bokförs av medlemsländernas parlament. Varje ökad maktbefogenhet EU-parlamentet antas behöva för att unionen skall vara demokratisk innebär att svenska riksdagen och andra parlament förlorar i betydelse.

Alla partier vet det här. En del vill förskjuta makt till Bryssel, andra till medlemsländerna. Båda parter kan från och till uppbåda riktigt bra argument. Problemet är att den där inneboende motsättningen i EU-konstruktionen är så politiskt obekväm att den sällan erkänns öppet inför svenska folket