”EU:s miniminivå” inte låg nog

Ledare Artikeln publicerades
All politik måste utvärderas efter dess utfall, så även migrationspolitiken.
Foto: Adam Wrafter/SvD/TT
All politik måste utvärderas efter dess utfall, så även migrationspolitiken.

Under årets första tio månader beviljade Migrationsverket 106 955 personer uppehållstillstånd i Sverige. Det är, vad man än jämför med, och hur man än vänder och vrider på siffrorna, en extrem siffra.

Förvisso är endast drygt hälften av dessa asyl- och anhöriginvandrare. Men även detta är en siffra som borde föranleda en nödbromsreflex från varje beslutsfattare som känner något som helst ansvar för samhällsutvecklingen, integrationen och strävan efter ett välfungerande samhälle. Och vad gäller de hundrasextusen så tar sjukvård, bostäder och allt det andra ingen hänsyn till vilken migrationskategori dessa människor tillhör. Expressens Anna Dahlberg drog i en uppmärksammad text ut siffrorna på de kommande åren och ställde den berättigade frågan ”en miljon fler invånare år 2028 – var är bostäderna?”.

Det är bara en aspekt av det som nu sker. Den tillfälliga migrationslagstiftningen, som drevs igenom som en följd av det stora inflödet under 2015, presenterades som en lagstiftning på EU:s miniminivå. Det var för det första aldrig sant. Men det är också viktigt att förstå att samma migrationspolitik får olika utfall i olika länder. Sverige har en stor dragningskraft, dels eftersom många invandrare lockar till sig ny migration, och dels i form av generösa välfärdssystemen.

Vad som rent juridiskt ligger i nivå med andra länder är därför inte speciellt intressant. All politik - så även migrationspolitiken - måste bedömas efter dess utfall. Den nuvarande lagstiftningen ger oss uppenbarligen en asyl- och anhöriginvandring om femtiofemtusen personer på tio månader. Dessutom brukar oktober-december innebära högre siffror än resten av året. Siffror på strax under sjuttiotusen asyl- anhöriginvandrare under 2018 är därför en rimlig prognos.

Det motsvarar mer än hela befolkningen i Växjö tätort på ett enda år. Detta alltså med den tillfälliga ”hårda” lagstiftningen som fem av åtta riksdagspartier i någon mån gick till val på att mjuka upp.

Samhällsdebatten speglar inte denna realitet. En krismedvetenhet behöver komma på plats, och politiken behöver läggas om. Och det brådskar.

Riksdagens tre största partier mötte alla väljarna med ett budskap om behovet av skärpt migrationspolitik. De utgör tillsammans mer än två tredjedelar av riksdagsmandaten. Vi vet också via en lång rad opinionsundersökningar att en åtstramning åtnjuter stöd i befolkningen i stort.

Oaktat utfallet i regeringsförhandlingarna är det dags för ett handslag om migrationspolitiken mellan Kristersson och Löfven. Se till att det som behöver göras också blir gjort.

Det finns också uppenbara signaler om att småpartierna faktiskt önskar att bli berövade ansvaret i frågan och därigenom slippa de moraliska våndorna. Notera exempelvis att varken Centerpartiet eller Liberalerna ens nämner migrationspolitiken i de kravlistor de nu presenterat för att stödja en socialdemokratisk regering. Det centerparti som ägnat de senaste åren åt att i fasett ropa på liberaliserad migrationslagstiftning har nu plötsligt inget att anföra i frågan. Och Miljöpartiet verkar för stunden närmast bortglömt.

Situationen ger en öppning för reformer. En öppning som varken Kristersson eller Löfven har råd att bortse ifrån.