Farliga ensamma män
Det säger en av de män som Dagens ETC har intervjuat (30/5). Han fortsätter: ”Det är orättvist. Jag blir galet arg när jag tänker på det.” Han är en av männen i rörelsen incel – involuntary celibacy, det vill säga ofrivilligt celibat. Det är män som mot sin vilja lever utan partner och utan att någonsin ha haft sexuellt umgänge – och som skuldbelägger kvinnor för att förvägra dem uppskattning, kärlek och sex. De menar att kvinnor använder sin sexuella makt för att förtrycka dem.
Den 23 april i år utför en man en fordonsattack i centrala Toronto. Han dödar tio personer. Bara några minuter innan dådet skriver han ett inlägg på Facebook i vilket han hyllar den 22-årige Elliot Rodger som år 2014 dödade sex personer och sedan tog sitt liv. Rodger hade tidigare uttryckt frustration över att avvisas av kvinnor. I inlägget står det skrivet: ”Incel-upproret har redan börjat.” När Dagens ETC frågar den svenska man som intervjuas om han hade kunnat göra likadant svarar han: ”Jag passar på den.”
Det är ett skrämmande fenomen vars konsekvenser kan förväntas förvärras under överskådlig tid. Valerie M Hudson, professor och ansvarig för Program on Women, Peace and Security vid Texas A&M University, har studerat effekterna av obalans mellan könen. I länder och regioner som lider av mansöverskott förekommer mer våld mot kvinnor. Hon pekar bland annat på Alaska som har USA:s största könsobalans (108,5 män på 100 kvinnor) och en tre gånger högre våldtäktsstatistik än genomsnittet i landet.
Sverige har traditionellt varit ett land med fler kvinnor än män – men i april 2015 korsades kurvorna. För första gången blev männen fler än kvinnorna. Ökningen följer en global trend, men i få länder är den så snabb som här. Det handlar både om att svenska mäns livslängd ökar varför skillnaden gentemot kvinnor minskar, och att invandringen spär på mansöverskottet rejält. Statsvetaren Bo Rothstein har också varnat för riskerna för Sverige med unga män som ratas både av kvinnor och arbetsgivare och därför upplever utanförskap, frustration och brist på respekt.
Ensamheten och utsattheten som sådan går naturligtvis att förstå. Rörelsen illustrerar dock även ett annat samtida samhällsfenomen: offermentaliteten. Männen i rörelsen skyller sina personliga misslyckanden på omvärlden. De ser uppskattning, kärlek och sex som sina rättigheter – men vet inga egna skyldigheter. De upplever ett förtryck som de är villiga att ta till långtgående medel för att stoppa.
Det liknar till viss del den strukturalistiska maktanalys som används av tredje vågens feminister och intersektionalister, som även har lämnat spår inom media, politik och akademi. När samma maktanalys görs av män – som på gruppnivå biologiskt har större aggressivitet och mindre empati – kommer den med andra faror. Om samhället i stort i stället hade uppburit tanken att alla människor har eget ansvar för sitt liv och sina handlingar hade vi antagligen stått bättre rustade i dag.
Det är lätt att bara säga att dessa män borde ta sig i kragen och sluta tycka synd om sig själva. Och det borde de. Men för den som värnar kvinnors frihet och autonomi här och nu är det inte tillräckligt. Det växande mansöverskottet är ett samhällsproblem.
