Farligt med falsk folklighet

Ledare Artikeln publicerades

Teveprofessorn i kriminologi Leif GW Persson har orsakat ett litet sommaroväder genom sina kommentarer apropå debatten kring den häktade rapparen ASAP Rocky. Persson luftade misstanken att åklagaren i fallet drevs av ”lust att sätta sig själv på kändiskartan”. Som belägg har han bland annat pekat på dennes klädsel; den manlige åklagarens örhänge och val av kavaj.

 

Foto: Anders Wiklund/TT

Detta har provocerat åklagarmyndigheten till den grad att ett pressmeddelande skickats ut med innebörden att Perssons kommentarer ”går långt över gränsen”. Persson själv har – förstås – avfärdat myndigheten med en avmätt kommentar och tillägger:

”Åklagaren framträdde inte som privatperson utan som representant för en myndighet, och han skall meddela ett häktningsbeslut. Då menar jag att den yttre framtoningen är en del av budskapet. Det är ytterst sällan du ser en begravningsentreprenör som dyker upp i kyrkan i Hawaiskjorta och Bermudasshorts. Eller poliser med uniformsjacka upptill och träningsshorts och gympadojor nedtill.”

Nu skall i och för sig inte Persson med sin eviga skinnväst kasta alltför stora stenar i glashuset. Som om inte han själv vore varumärkesmedveten. Och oavsett om han har rätt i sitt misstänkliggörande eller inte sätter han fingret på något som kanske framför allt i det kulturradikala Sverige är svårt att hålla för öppen sanning: att klädvalet är viktigt. Och det är än viktigare för personer i offentligheten.

Alltsedan sextiotalet brukar folkligt kontra ofolkligt ses som de två värdemätarna på vad offentliga personer vill framföra för budskap med sina kläder. Och det folkliga är allt som oftast det mest eftersträvansvärda. Men det är ett mycket skört förgivettagande. Det strikta kan vara lika inkluderande som något annat.

Politiska ytterlighetspersoner som amerikanske presidenten Donald Trump och den förre kommunistledaren Lars Werner har den inställningen gemensam. De gör (gjorde i Werners fall) båda anspråk på att främst företräda arbetarklassen, men försöker inte klä ned sig för att vinna förtroende. Werner var noga med kostym. Trump uppträdde även under sin kandidatur envist i mörk kostym med röd slips. Det var inte fråga för någon av dem att se ut som om de kom från någon fabrik.

Det underminerade inte trovärdigheten i deras politiska anspråk. Kanske var det snarare tvärtom, att de med rätt eller fel uppfattades som autentiska för att de inte försökte göra sig till. Hur många av dagens vänsterintellektuella snobbar inte med skjortan hängande utanpå byxorna för att verka ”avspända”, och hur falskt klingade inte Hillary Clintons konstlade accent som skulle anpassas till den delstat hon besökte (Trump behöll sin New Yorkska Queenklang oavsett vad han kläckte ur sig och var).

Det finns kort sagt ett värde i att inte hålla på och förställa sig. Vare sig man är ämbetsman eller politiker.