Fattig SR-journalistik

Ledare Artikeln publicerades

Jag känner igen henne, säger radioreportern Mona Masri: "Jag har sett henne på någon av barerna runt Möllevångstorget, eller var det kanske en nattklubb vid Malmö högskola?"
I bakgrunden spelas stämningsfull musik.

Det sparas inte på dramatiken i SR:s satsning Kluvet land – om arbetarna som inte syns. I dokumentären ”Ingen är vän med en fattig” får vi möta en ung kvinna, 25 år, som arbetat på krogen sedan hon var 14 år. Hon stjäl toapapper på restauranger och har börjat sälja sina möbler, hon har inte råd med mat och rasar i vikt. När Aftonbladet följer upp sägs hennes matkonto ligga på 500 kronor i månaden. Hon äter choklad, bacon och popcorn.

Vad som inte berättas är att den fattiga kvinnan är en tidigare programledare på Sveriges radio, på samma kanal som dokumentärskaparen själv arbetat på. Förvisso under en kort period, men märk väl - under samma period.

Det är något som inte stämmer i berättelsen och annat som är talande för den generation kvinnan tillhör. Hon har en dröm om att bli programledare i TV. Mona Masri hjälper henne att göra en provfilm för en anställning 25-åringen fått tips av från en medarbetare på SVT.
Hur ska man då tolka berättelsen av den unga kvinnan som hamnat utanför de sociala systemen. En bild av den nya kalla Sverige? Stockholmspolitikern och bloggaren Per Hagwall (M) har intresserat sig för fallet och grävt fram pikanta detaljer. Exempelvis visar det sig att kvinnan äger en bostadsrätt i centrala Malmö.
Hon säger också att hon betalar ett CSN-lån på 1 600 kronor i månaden. Men har man en så låg inkomst som 60 000 per år som kvinnan uppger kan CSN sätta ned avgiften till 3 000 kronor – per år. Det krävs dock en ansökan. Och vad är anledningen till att kvinnan inte fått ekonomiskt bistånd? Jo, hon ”kommer inte ihåg” vilka jobb hon sökt och har därför inte skickat in någon redovisning. Men pengar vill hon gärna ha.

Fram träder en annan bild. Av en person som inte vill eller inte förstår att möta de krav som ställs i vuxenlivet. Det är en på en och samma gång sorglig och förljugen bild som förmedlas. Är man fattig om man äger en attraktiv bostadsrätt? Det fick inte ens radions lyssnare ta ställning till.

Vi matas dessvärre av sådana bilder i medierna. Fattigdom, sjukdom och utanförskap som förkroppsligas i personer som direkt eller indirekt sägs representera något mer än sig själva, ett mönster eller en utveckling. I politiska debatter ställs makthavare till svars för dessa personers svåra situation. Och det är alltid systemets eller politikens fel, aldrig den enskildes. En ansvarig politiker kan inte försvara sig i en sådan situation. Regler och praxis kommer också in. En minister får till exempel inte kommentera enskilda fall.
Det finns alltid någon Emma eller Johnny som det är synd om. Men håller berättelserna? Ges en rättvisande bild av välfärden? Exemplet i Sveriges radio är en tankeställare, inte minst för politiker med vana att använda offerjournalistiska produkter som redskap i debatter för att ge en bild av "verkligheten".