Feldt utan väg ut
Senast var det i gårdagens Expressen som förre socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt lade ut texten. Han ville i ”Löfvens ödmjuka anda” (!) föreslå ”en ny start på förhållandet” mellan alla partier utom Sverigedemokraterna.
Han ser kallt och riktigt att det finns flera sakfrågor som partierna enas om och att det finns förutsättningar till ett stabilt samarbete i det att man inte konkurrerar om samma väljare. Och – som andra med samma idé har poängterat – så slipper man ju bry sig om Sverigedemokraterna. Kristerssons position att en sådan koalition endast kan motiveras i ett nationellt krisläge rundar Feldt med att utnämna bostadspolitiken till ett krisområde – och räkna upp annat som kan bli krishärdar i framtiden.
Det är det där med kris. Kristersson har ju rätt. En bred mittenkoalition mellan de två stora partierna kan inte motiveras med mindre än en nationell kris och det finns en anledning till det. Den anledningen är så självklar att den inte brukar behöva sägas, men nu tyder debatten på att så faktiskt är fallet: om en sådan typ av koalition bildas undandras väljarna den reella möjligheten att byta regering. Det finns nämligen inga utmanare. Demokratins idé om att partier konkurrerar om väljarnas gunst sätts ur spel och det demokratiska värdet av maktväxling skjuts helt åt sidan. Sannolikheten för att den egna rösten spelar roll blir så liten att frågan blir rent akademisk, i realiteten ett hån.
Det är därför det skall krävas en exceptionellt samhällshotande situation för att en sådan regering skall vara demokratiskt legitim. Bostadsmarknaden är inget sådant hot. Inte heller Sverigedemokraternas framgång i valet.
Det finns de som hävdar att den parlamentariska situationen i sig är så låst att en koalition av Socialdemokraterna och Moderaterna är den logiska utvägen. Men väg vartåt? Tänker man sig att Sverigedemokraterna kommer att sjunka undan tillbaka till sex procent i valet 2022 och allt bli som vanligt igen? Internationella exempel visar att ytterkantspartier tvärtom växer i skuggan av stora mittenkoalitioner.
Kjell-Olof Feldt och hans meningsfränder undviker noga att svara på en central fråga, nämligen hur länge den här koalitionen tänks vara berättigad. En, två, tre mandatperioder? Om man som Feldt ser framför sig att det handlar om att enskilda svårlösta politikerområden behöver akut omsorg, då är det fråga om en evighetskoalition. Ser man framför sig att Sverigedemokraterna skall hinna smälta bort handlar det om ungefär lika lång tid.
Kan vi inte slippa den här fåniga och faktiskt smått obehagliga diskussionen och se verkligheten i vitögat i stället?