Flat svenskhet mot IS-terrorn

Ledare Artikeln publicerades
Foto:Anmar Khalil

Inrikesminister Anders Ygeman har nya tankar på gång för att kväsa en av våra mer framträdande industrier, nämligen den svenska jihadistexporten. Han driver nu på EU-nivå att europeisk och därmed svensk polis skall kunna åka ned till Irak för att på plats delta i brottsundersökningar mot misstänkta terrorister.

Ordet omväg har sällan varit så passande.

För faktum är ju att svenska staten är pinsamt dålig på att bura in de egna terrorresenärerna på hemmaplan, både de som skall åka iväg och de som kommer hem. Vi har inte fällt en enda IS-rekryterare, en enda IS-finansiär och endast två terrorister. Skillnaden mot grannlandet Norge, som i jämförelse burar in IS-aktivister på löpande band, är alldeles för påtaglig.

Orsaken ligger som så ofta i den svenska flatheten, men den här gången i en speciell juridisk-filosofisk förpackning. Av någon anledning vägrar den svenska regeringen göra som norrmännen och ändra lagen så att det även i Sverige blir åtalbart att tillhöra en terrorstämplad organisation. Man hänvisar till den grundlagsskyddade föreningsfriheten. Därför tvingas myndigheterna alltjämt försöka identifiera enskilda terrorhandlingar och leda dessa i bevis.

Alltså: i Sverige anser regeringen att friheten att vara med i en organisation är absolut, även om organisationens syfte är att göra slut på just de friheter som rättsstaten garanterar. Till exempel just föreningsfriheten.

Därav det genant dåliga resultat vi uppvisar i vår terrorbekämpning. Trots att man kan hävda att vi till och med har ett särskilt ansvar med tanke på hur pass många jihadister vi spottar ur oss till ve och lidande för civila på andra sidan jorden.

Man skall alltså vara fri att aktivt och med befrämjande – om än inte nödvändigtvis utövande – av våld underminera existensen av den samhällsform man är en del av. Att förbjuda detta, menar regeringen, vore ett steg som också skulle underminera det fria samhällslivet och därför inte kan komma i fråga.

Men rimligtvis handlar det om undantaget som bekräftar regeln. Annars blir frihetsprincipen självupphävande. I missriktad välvilja – eller lamhet – skapar regeringen ett problem i stället för att förhindra att det uppstår.

Man vill försöka hitta andra vägar. Som inrikesministerns försök att inom EU-ram kunna skicka poliser (Vilka då? Har vi plötsligt så många att vi kan sätta dem på flyg utomlands?) till Irak handlar förstås om att de då opererar i ett rättssystem som inte har samma förlåtande grundsatser som det svenska. Inte särskilt sympatiskt. Man skulle till och med kunna kalla det hyckleri.

Bättre då att göra som Norge. Inte lika stor omväg.