Floskler som kyrkliga trossatser

Ledare Artikeln publicerades

När skall människan lära sig att krig aldrig är en bra lösning? Aldrig, är det troliga svaret. Företrädare för kyrkan, vars lära innefattar insikten om människans mörker och ofullkomlighet, borde vara de första att vidgå detta tragiska faktum. Men inte i Sverige. Här förvrids trossatserna istället till en i sin utsträckning samhällsfarlig politisk pacifism.

Foto: Jonas Ekströmer/TT

Den retoriska frågan om människan och kriget ställdes av en företrädare för Limhamns kyrka i samband med att ett nytt (i någon mening nygammalt) regemente invigdes på Gotland i måndags.

Såväl kungen som försvarsministern och överbefälhavaren deltog i firandet, för att manifestera att Gotland inte är vilken svensk landyta som helst. Det är Östersjöns militära lås. Kontrollen över ön är avgörande för utvecklingen under det mest troliga konfliktscenariot, nämligen det där Ryssland attackerar Baltikum och försöker hindra väst från att komma till undsättning. Till västländernas irritation har Gotland stått helt avrustat under ett antal år och därmed bidragit till en onödigt hög spänningsnivå i Östersjön. Att P18 nu återinvigs innebär inte på långt när en så säkerhetspolitiskt tillfredsställande ansträngning som kunde begäras av Sverige, men är åtminstone ett steg på rätt väg.

Men från ett av Svenska kyrkans officiella twitterkonton fastslogs, även inför förvånade protester, att det hela var ett misstag eftersom Ryssland ändå inte kunde besegras militärt och att det borde stå klart för var och en att frihet måste försvaras på annat sätt än med militära medel.

Det är en häpnadsväckande deklaration att komma från Svenska kyrkans företrädare. Man hävdar alltså, och helt opåkallat, att Gotland borde avrustas. Och logiskt att hela Sverige borde avrustas; det vill säga det lilla som finns kvar att rusta av.

På papperet kan förstås de verksamma i Limhamns församling avfärdas som ett isolerat fall av tokar, sådana som finns i varje större organisation. Eller så kan man för all del leda tankarna mot rysk informationspåverkan och tänka sig att personerna i fråga borde synas närmare i sömmarna. Men realiteten är ju att de snarast är representativa för Svenska kyrkans ledning och därmed ett sjukdomssymptom.

För om man gör tankeleken att kyrkans ledning – som bevisligen inte räds att ta politisk och till och med säkerhetspolitisk ställning, se bara Israelfrågan – ställs inför Östersjöns militära komplexitet och avkrävs en bedömning och rekommendation. Skulle de vara förmögna att förorda det uppenbara: en svensk upprustning? Eller skulle de förtvivlat pumpa ut dimridåer av pacifistiska floskler och springa och gömma sig?

Vi vet inte, för de har alltid lyckats slippa undan sådana situationer. Men vi vet i alla fall att i skrivande stund har ingen högre kyrklig företrädare sett någon anledning att reagera på uttalandena från personalen i Limhamns församling.