FN-Mission impossible
Det var under Dag Hammarskölds tid som generalsekreterare som FN:s första väpnade insats genomfördes. Mot den bakgrunden kan hans skånska Backåkra - även om vi i Småland gärna hade sett en samling vid släktens gård i Tuna utanför Vimmerby istället - ses som en lämplig plats för säkerhetsrådet att diskutera FN:s fredsbevarande insatser.
Hur kan de effektiviseras och stärkas? Från att länge ha varit bevakande eller så kallade fredsbevarande har missionerna förändrats. Nu handlar det som i Mali om en kvalificerad antiterrorist operation med ett fredsframtvingande uppdrag. Samtidigt är kvaliteten vanligen väsentligt lägre i FN-ledda insatser än i exempelvis de som går under Natobefäl men med FN-mandat. För ekonomiskt svagare länder fungerar FN-insatser som en finansiering av trupperna. Därför sänds ofta på pappret stora volymer soldater, men som inte är kvalificerade för uppdragen.
Sverige har som aktiv FN-medlem alltid bidragit med kvalificerade förband, som nu i Mali där den svenska insatsen handlar om avancerad underrättelseinhämtning. Men när säkerhetsrådet möts handlar det mer om framtid än om historia. Och på den punkten riskerar mötet i Backåkra att bli allt annat än någon given succé för den svenska regeringen.
Kan Sverige bidra med något mer än att arrangera ett möte? Eller blir det i och för sig viktiga frågor om sexuella övergrepp inom ramen för FN-missioner som regeringen ska driva i kölvattnet efter den felaktigt skandaliserade visselblåsaren Anders Kompass? Ty samtidigt som Sverige är värd för säkerhetsrådet är de egna ambitionerna för FN-missionerna på historiskt låg nivå och försvarsmakten vill av resurs- och säkerhetsskäl prioritera dem till ett minimum. Sverige har till exempel inte bidragit med soldater till Libanon i den insats som leds av Finland, trots det djupa samarbete som militärt präglar relationerna mellan syskonländerna.
Hur allvarligt läget är avslöjas i Försvarsmaktens budgetunderlag för 2019. Insatsen i Mali som alltså pågår i detta nu kommer att efter 2019 ”negativt påverka Försvarets förutsättningar att nå målen”.
Trots detta påpekande i början av året har regeringen redan lagt en proposition om att förlänga insatsen till nästa år och inget talar för att den ska avvecklas. Någon förstärkning i vårändringsbudgeten som presenterades i måndags fick dock inte försvaret.
Det finns i dag helt enkelt inte utrymme för stora svenska insatser i FN-regi. Flera förband som roterat till Mali är hårt ansträngda. När nya kullar värnpliktiga ska utbildas behövs officerarna på kaserngårdar och övningsfält. ”Det totala antalet officerare i internationella insatser bör minska” står det.
I allt högre grad efterfrågas i dag också specialoperatörer för exempelvis utbildningsinsatser, som i kurdiska Irak. Då skickas de mest erfarna iväg. Det är tänkbart att specialförband fungerar som ”back-up” i känsliga lägen. ”Kritiska funktioner påverkar med nuvarande insatser Försvarsmakten negativt”, står det i budgetunderlaget.
FN-ambitionen från regeringen går inte ihop med samma regerings försvarspolitik. Där är den nuvarande strategin att Sverige genom bilaterala samarbeten ska stärka samarbeten med länder som kan bidra till ökad säkerhet i vårt närområde; Norden, USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Nederländerna. Utifrån den logiken ter sig försvarets egna prioriteringar av samarbete i första hand med Nato, i andra med EU och i sista hand med FN som ett logiskt utfall av regeringens ”beställning”.
Backåkra kan således bli något som speglar svensk utrikes- ock försvarspolitik. Vi har synpunkter på andra - och hoppas också på andra staters förmågor och välvilja. Men vi ska samtidigt stå utanför Nato och har svårt att bidra till FN.
