Annons

För många kockar

Växjöborna har knappast hunnit vänja sig vid utseendet på det nya stadshuset innan det skall ändras. White arkitekter, Sveriges näst största arkitektbyrå, vann tävlingen med ett bidrag som skulle bli en ”extraordinär byggnad och ett medborgerligt rum”. Funktionerna som detta hus skall rymma är angelägna, det är de flesta överens om. Husets utseende kommer det däremot alltid att råda delade meningar om. Något som dock kan sägas om det är att det var särpräglat.
Ledare • Publicerad 8 oktober 2018
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.
Foto: Lars Pehrson/SvD/TT

Tidigare i höstas visades nya bilder på huset. De kom inte från White arkitekter utan från Sweco som är landets största arkitektbyrå och visade en byggnad som fråntagits sin särprägel. En av poängerna med Whites förslag var att huset skulle fånga in Kronobergs karaktär i materialvalen: trä, glas och sten. Med det kraftiga och alldagliga plåtrutnät som nu visas upp som husets fasad är det som om denna högtflygande tanke satts bakom lås och bom. Föga inspirerande alltså. Sweco fick möjligheten att omarbeta sin främsta konkurrents förslag genom att man, förmodligen i kraft av sin storlek och sina resurser, kunde vinna upphandlingen i den andra delen av projekteringsprocessen.

Situationen avslöjar stagnationen inom svensk byggnadskonst. För det första att Sweco via sina ingenjörer i samarbete med Skanska, en av landets byggjättar, tar sig friheten att skjuta ned en konkurrents projekt genom att ändra på husets fasad. Fasaden som skall prägla Växjö i decennier framöver och finnas i tiotusentals människors blickfång eller bara ögonvrå. Det är inte lite förmätet. Men frågan är också hur White lyckas förlora den andra delen av upphandlingen. Byrån borde ju haft ett rejält försprång, eller var det som presenterades i arkitekttävlingen inte något man faktiskt skulle kunna bygga?

Annons

För det andra visar stadshusprojektet hur beroende av det offentliga svensk arkitektur är, och hur dåligt detta fungerar. Se bara på hur likartade tävlingsbidragen var varandra. Skapande och formgivning är odemokratiska och diskriminerande verksamheter. Den som skapar något gör ständiga vägval där alternativa rutter förkastas för att man, när man nått målet, skall kunna se tillbaka och se en rak, självklar väg bakom sig. Det är inte konstigt att en sådan process blir svår att sammanfoga med den kommunala demokratin med dess genomskinliga upphandlingar och offentliga dokument. Förr eller senare måste någon insistera på hur ett hus skall utformas om man inte skall lämna det åt sitt öde att bli ett hopplock från byggbutikernas fyndhörnor.

I Europa är det bara Norge, Danmark och Schweiz som har högre byggkostnader än Sverige trots vår låga befolkningstäthet. Dessutom disponerar svenskar över en förhållandevis liten del av sin inkomst. Därför kommer det offentliga under överskådlig framtid vara den främste av landets få arkitekturmecenater. Men till skillnad från renässansens furstar är det en månghövdad och motvillig konstälskare som belönar den som kan tala stort om stjärnorna men som landar tryggt i mellanmjölken.

Det är denna hisnande bergochdalbana som gör att det vänder sig i magen för så många. Låt oss slippa mystiken kring arkitekturskapandet om det ändå bara resulterar i något som en ingenjör kan räcka över till byggarna för rationell montering

Jacob SidenvallSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons