måndag 13 februari 2012
måndag 13 februari 2012
Ledare 2010-03-09 | Uppdaterad 2010-03-08
Det finns en lång tradition av att utlysa landets tråkigaste stad. Är det inte Gävle eller Katrineholm så är det Ljungby. På 1980-talet var det Jan Guillou som i Rekordmagazinet utnämnde Köping till Sveriges tråkigaste stad, med utmanare som Eslöv och Falköping, under vinjetten Tråktoppen. Det senaste i raden av exempel är Stockholmskrogen Café Opera som pekar finger åt Hässleholm.
Det är Dagens Media som rapporterat om en inbjudan till kommunalrådet Urban Widmark (m) med budskapet: "Jag är inte bara stamgäst på Café Opera utan också en medmänniska. Den tristess jag hört råder i Hässleholm gör mig ledsen och bestört. Därför vill jag donera mitt gamla Café Opera-kort till den uttråkade hässleholmare som behöver det allra bäst".
När nattklubbschefen Jonas Ghauri förklarar sig visar han inte bara prov på förakt mot kommunen (som han aldrig satt sin fot i) utan också brist geografiska kunskaper. Skåne har mycket vackert att erbjuda, säger han: till exempel Torekov, Halmstad och Båstad.
Men här ska inte bara ett fel finnas. Det som framstår som en stad och land-konflikt är i själva verket en livsstilsfråga. Det döljer sig också i dagens motsvarigheter till Guillous Tråktoppen. Det kan rimligen inte handla om arkitektur. Då skulle Stockholms miljonprogramsområden i en helhetsbedömning med automatik placera huvudstaden i topp. Stockholm är mer än söderhöjdernas utsikt över Strömmen.
Livet för verklighetens folk är detsamma i storstadsområden som i lands- och glesbygd. Barn ska lämnas och hämtas, jobbet ska skötas och middag ska lagas. En skillnad är att vägarna dit ofta är längre och tuffare i storstaden. Att ha tid är en lyx ofta förknippad med småstadslivet. Det stimulerande arbetet, högre lönen och karriärmöjligheterna i storstaden ska också vägas mot timlång dagspendling, höga boendekostnader och osäkra projektanställningar. Kanske behövs det då en kväll på Caféet för att känna sig speciell och lyckad. Om Ghauri vill vara en medmänniska så kan han väl dela ut sina vip-kort i Stockholms förorter.
Livsstilsföraktet är också politiskt. Den kvinna som bor i en småstad och gått ned i arbetstid för att få mer tid med barnen är antingen ett offer eller en svikare – trots att trygga barn är en god samhällsinvestering. Den man som arbetar inom industrin placeras utanför kunskapssamhället och anses ha en utsiktslös framtid – trots att det är svenska exportprodukter som upprätthåller vårt välstånd.
Vi utsätter oss för ett självbedrägeri om vi gör arbetet och platsen till medel för individuellt självförverkligande. Det goda livet handlar om att få relationer att fungera; med familj, släkt och vänner. Därför borde också relationslinjen tillåtas harmoniera med arbetslinjen. Kraven att människor ska flytta till jobben kan ställas mot den högskattepolitik som kraftigt missgynnat nyföretagandet, den eftersatta infrastrukturen och myndighetscentraliseringen.
Om politiken också inriktades på att underlätta människors relationer, istället för att skapa hinder i vardagen, skulle Sverige bli ett roligare land att leva i. På Tråktoppen sitter det dessvärre många så kallade vip:s som hellre vill styra än stödja människor i sina livsval. Det drabbar boende i såväl stad som landsbygd.
Vad som är en bra livsstil kan verkligen diskuteras! Jag tror att många känner mer harmoni på landsbygden än i stan. Tiden inte går lika fort och där samtal och möten med grannar och vänner prioriteras.
Vi borde alla fundera över hur vi uttrycker oss om "lantisar" och deltidsarbetande kvinnor... Alla är inte offer - utan kanske vinnare!
Jag tar hellre en kram i Eslöv än ett slag på käften i Växjö.
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (53 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
