Försvaret måste prioriteras

Ledare
Försvarsberedningens ordförande Björn von Sydow (S) kunde presentera en gedigen rapport. Men vad är den värd om det inte går att lita på finansieringen?
Foto: Jonas Ekströmer/TT
Försvarsberedningens ordförande Björn von Sydow (S) kunde presentera en gedigen rapport. Men vad är den värd om det inte går att lita på finansieringen?

Försvarsberedningens slutrapport ”Värnkraft” är full av goda förslag. Det gör Socialdemokraternas ovilja att finansiera förslagen så mycket värre.

I tisdags lämnades försvarsberedningens rapport över till försvarsminister Peter Hultqvist (S). Bortsett från den besvärande detaljen att regeringen är ovillig att ställa sig bakom finansieringen är innehållet som sådant glädjande.

Det var ju inte heller på grund av innehållet som de borgerliga hoppade av beredningen förra veckan, utan för att Socialdemokraterna svek i frågan om att slå fast de nödvändiga ekonomiska ramarna. Om inte de åttiofyra miljarder kronor som behövs också förses, kan inte rapportens förslag i sin helhet bli verklighet. Det i sin tur påverkas försvarsförmågan: De olika förslag som ges i rapporten relaterar till varandra. Ruckar man på ett påverkas det andra.

Överbefälhavare Micael Bydén har gett uttryck för att rapporten som helhet betraktad är välkommen då den ”ligger väl i linje med våra råd.” Ett gott betyg. Vilket gör det så mycket mer frustrerande att Socialdemokraterna håller på som de gör. Statsminister Stefan Löfven (S) försvarar dock regeringens linje med att ”det finns fler än försvaret som vill ha pengar.”

Rapporten föreslår en gedigen utökning av Försvarsmakten. Krigsorganisationen skall växa från 60 000 personer till 90 000. Antalet värnpliktiga skall mer än fördubblas. Det föreslås bland annat fyra nya regementen, fler Jas-plan och ubåtar, uppgraderingar av samtliga stridsvagnar, och en brigad som skall kunna förstärka Finland vid behov.

Att svenskt försvar måste stärkas är de flesta numera överens om, tack och lov. Det främsta skälet till att fler kommit till insikt om behovet av ett fungerande försvar är det faktum att Ryssland har visat sig villigt att lägga sig i andra staters inre angelägenheter medelst militär intervention. Som försvarsberedningens ordförande Björn von Sydow (S) själv påpekat går det inte att utesluta ett väpnat angrepp mot Sverige.

Förvisso finns det fortfarande bevisligen de som är naiva nog att tro annat, som Feministiskt initiativ. Samma dag som rapporten presenterades talade deras EU-parlamentariker Soraya Post om EU:s gemensamma försvarspolitik i SVT:s utfrågning. Hon förnekade då att Ryssland ens har rustat upp militärt, och menade att säkerhetspolitiken i stället borde fokusera på mäns våld mot kvinnor.

Feministiskt initiativ sitter förstås varken i riksdagen eller försvarsberedningen, men partiet med denna bisarra inställning i säkerhetsfrågan har genom dess mandat i EU-parlamentet haft en plattform i fem års tid. Att denna säkerhetsrisk med all sannolikhet nu försvinner från parlamentet är alltid något.

Just EU:s gemensamma försvarspolitik i förhållande till Ryssland berörs också i försvarsberedningens rapport. Där konstateras att ”det ligger i svenskt intresse att stärka EU:s handlingsförmåga som säkerhetspolitisk aktör”. Även Natos viktiga roll för EU:s säkerhet noteras.

Det är anmärkningsvärt att dessa högintressanta ämnen inte spelar någon större roll i svensk debatt nu under EU-valrörelsen. Med tanke på säkerhetsläget är det frågor som måste hanteras, och när vore det mer lämpligt att ge väljarna besked än under EU-valet?