Försvarsbeslut som svävar fritt
Men båda perspektiven är felvinklade. I Sverige framställs Nato av någon anledning som en frustande tiger som ständigt spejar efter en utmanare att slåss med. I själva verket är det en ganska stridsovillig bjässe det är fråga om. Det är nästan så att bilden av tjuren Ferdinand ligger närmare till hands.
Sverige kommer till exempel inte att ”gå med” i Nato även om riksdagen skulle besluta detta. Sverige kommer att ansöka om medlemskap och kanske bli insläppt. Grundvillkoret är att Sverige i princip är så välrustat att man kan ta vara på sig självt så att de andra medlemsländerna slipper det ansvaret.
Framför allt är det USA som (numera) är noga med detta. President Trump har tidigare förklarat att det får vara slut med att USA tar notan för Natos kostnader och de europeiska medlemsländerna istället lojt lägger pengar på generösa pensionsvillkor i skydd av amerikansk försvarsmakt.
I gårdagens Svenska Dagbladet avslöjades hur pass hårt detta ampra budskap nu drabbat även Sverige. Delar av försvarsberedningen fick under ett besök i USA för några dagar sedan veta hur det stod till: USA kommer att prioritera Stillahavsregionen och Sverige kan inte självklart räkna med hjälp om vi skulle bli anfallna (läs: av Ryssland). Att Sverige i alla händelser rustar upp betraktar USA som ”en självklarhet”.
Det är alltså inte så att Sverige ”löser” sitt försvarsunderskott genom att gå med i Nato. Man släpps inte in om man inte redan har kommit till rätta med sina försyndelser. Det finns ingen genväg för att slippa kraftigt höjda försvarsanslag. Och även om man uppammar alla dessa resurser och blir invald och omfattas av Natos försvarsgaranti så kommer huvudaktören USA hur som helst ha prioriterat ned hela organisationen.
Vi betalar nu priset för de tidigare socialdemokratiskt och moderat styrda nedrustningsregeringarnas nonchalans (eller naivitet, som Göran Persson och Fredrik Reinfeldt kanske själva vill uttrycka det). Försvarsberedningen skall vara färdig om några veckor. Och försvarsminister Peter Hultqvist har valt att slå i utgiftsbromsen snarare än tvärtom. Men det är uppenbart att det är den motsatta inriktningen som behövs.
Som beredningens moderate ledamot Hans Wallmark påpekar måste regeringen ge besked om hur de ekonomiska ramarna egentligen skall se ut. Som det nu är svävar landets viktigaste framtidsbeslut i ovisshet. Beredningen har arbetat med detta i två år och resultatet kommer att vara avgörande för hur Sverige skall värderas i säkerhetspolitiska termer i framtiden – av potentiella vänner och potentiella fiender.