Försvarsplanering i otakt

Ledare Artikeln publicerades

Det borde vara den säkerhetspolitiska analysen som sätter ramarna för försvarsbudgeten. Men en återkommande kritik mot hanteringen av försvarspolitiken är att det varit tvärtom. Först sätts budgeten, sedan studeras hotbilder och vilken kostym försvarsmakten ska ha. När den nya försvarsministern Karin Enström (M) först är på gång att tillsätta en intern arbetsgrupp som ska utreda framtida besparingar för att sedan – som det verkar – utse en försvarsberedning i riksdagen känns det som marschen går i otakt.

Arbetsgruppen i sig uppges bestå av tre moderata statsekreterare. I nyhetsrapporteringen sägs att försvarsdepartementet därmed hamnar i minoritetsställning gentemot finansdepartementets och statsrådsberedningens företrädare. Då hör det dock till saken att statsministerns egen statssekreterare, Gunnar Wieslander, själv kommer från flottan där han länge var u-båtschef. Större är dock anledningen att ifrågasätta varför försvaret inom regeringskansliet ses som en intern moderat angelägenhet. Regeringen beslutar som ett kollektiv och det stärker inte bilden av en samarbetsministär om respektive parti startar egna arbetsgrupper inom egenkontrollerade departement för att exkludera allianssyskon. Förr hölls Vpk och Miljöpartiet utanför försvarsbesluten, nu är det tre koalitionspartier som hängs av.

Allt talar nu för att en ny försvarsberedning tillsätts vilken dag som helst. Det vore ju naturligtvis också märkligt om Karin Enström, uppfattad som en samarbetspolitiker, som själv lett en försvarsberedning i den nya rollen som departementschef inte tillsatte någon ny. Att arbetsgruppen för besparingar utses före beredningen som ska analysera säkerhetspolitiken signalerar dock prioriteringarna. Och om regeringspartier utestängs från beredningen i regeringskansliet kommer beredningen i riksdagen att väga lättare. Sprickor mellan regering och riksdag, mellan partier och mellan försvar och regering är det sista som önskas.

Det hör också till ovanligheterna att regeringen tar ett så tydligt grepp om beslut som vanligen fattas inom en myndighet. Försvars- och utrikesfrågor skiljer sig visserligen till sin natur från inrikesförvaltningen. Beställningar av stora vapensystem är en regeringsangelägenhet som hänger samman med en politisk ambitionsnivå. Att dela inköp och utveckling med andra stater är en försvarspolitisk fråga som kopplas till bland annat hotbildsanalys eller eventuella försvarssamarbeten. Men vanligen ger regeringen ett uppdrag åt en myndighet att självständigt prioritera och bestämma över besparingsalternativ. Nu blir det svårt att i efterhand, vilket Riksrevisionen slagit fast, utkräva ansvar för besluten.

Försvaret i en rad europeiska länder har besegrats av den ekonomiska krisen. Arméer har reducerats, flygplan står kvar på marken. De svenska försvarsutgifterna har visserligen hållits relativt oförändrade sett under ett par års tid, men panikartade besparingar som sker runt om i omvärlden saknar jämförelse i Sverige. När försvarsalliansen Nato i somras satte betyg på försvaret fick det också betyget mer än godkänt. Men samma regering som talar om oförändrade anslag ställde sig i veckan bakom luftövervakning med Gripenplan av Island. Ambitionerna höjs, men anslagen hålls tillbaka. Så länge försvaret enligt väljarna rankas på plats nummer 17 behöver inte förvarsministern oroa sig över någon folkstorm mot eventuella besparingar.