Fotriktig liberalkonservatism

Ledare
Moderatledaren Gösta Bohman
Foto:
Foto:

En till körsång förvillelse lik debatt om liberalkonservatism har uppstått. Detta som en reaktion mot den medialt satta bilden att moderaternas opinionsklyvning mellan Centern och Sverigedemokraterna beror på oförenligheten mellan liberalism och konservatism.

En första och riktig tillrättavisning stod Axess chefredaktör P J Anders Linder för (Borås Tidning 25/8) då han pekade på att krisens orsak närmast beror på att Nya Moderaterna vänt ryggen till ideologier över huvud taget. Men i följande steg trampar många inom den moderata sfären i ett alltför välanpassat gångmärke. Den liberalkonservatism som hyllas är allom väl bekant och okomplicerad, väl formad för att inga tår skall hamna i kläm: Frihet skall balanseras av ansvar och tradition skall paras med förnyelse, stabilitet med dynamik.

Och så vidare, skulle man elakt kunna säga om inte den praktisk-politiska gestaltningen för all del skymtar ibland, främst i form av att konservatismen sägs garantera den moderata tron på ett starkt försvar och på lag och ordning. Men då reduceras den till en bagatell. Varje förnuftig liberal, eller vettig människa över huvud taget, inser vikten av att ha ett fungerande försvar och rättsväsende. Den ideologiska dimensionen är ganska liten, så pass att frågan ju någonstans blir om man inte lika gärna skulle kunna säga att det är konservativt att värna en fungerande infrastruktur.

Det finns en risk med den ström av försäkringar om en trygg liberalkonservatism som börjat strila från Moderaterna närstående fora - inte minst Högerpressen - och som värmer sargade moderata hjärtan, och det är att man bonar om sig med ett koncept som är förrädiskt tryggt. Det är inte alls säkert att partiets potentiella bas låter sig lockas av samma anrättning som under den ”gamla tiden” före Nya Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Konservatismen får inte vara för lättköpt. En liberalkonservatism som är helt oproblematisk är förmodligen för löst hopfogad. En skymd men högaktuell spänning är till exempel den mellan det Roger Scruton sammanfattat som ”anknytningens filosofi” och den individualism som utgjort ideologiskt bränsle för en hel generation moderater, de som i dag sitter vid rodret. Den syntesen finns inte där färdig att plockas fram ur källaren och dammas av utan väntar på att skapas.

Och det där med anknytning är inte enkelt. De första årens anknytning mellan barn och mor, hembygden och kulturvårdens betydelse, den nationella identitetens betydelse. I nästan alla den typen av frågor har moderaterna genom åren valt en modern liberal väg utan större tanke på ideologisk kompromiss.

Liberalismens påstådde banérförare Gösta Bohman uppfattade till exempel frågan om sambeskattning som fundamental. När Moderaterna valde att istället förorda särbeskattning var det efter en strid som Bohman förlorade och han tvingades torgföra en ståndpunkt mot sin övertygelse. I dag vill Moderaterna inte närma sig frågan om ens frivillig sambeskattning.

Liberalkonservatismens ideologiske fader Hans L Zetterberg vände för sin del i praktiskt taget Moderaterna ryggen då han 2001 dömde ut dem som den kommersiella medelklassens parti: ”Det moderata programförslaget hävdar att politikens viktigaste uppgift är att reglera relationen mellan individ och statsmakt.” Kristdemokraternas program uppfattade han som bättre eftersom det bland annat såg en lika viktig uppgift i att reglera förhållanden mellan olika gemenskaper och statsmakten.

Betydelsen av politiska begrepp skall inte överdrivas. I de flesta fall drivs moderater av goda grundinstinkter som räcker långt. Men finns skillnader där så finns de och ibland betyder de onekligen något.

Det stora nutida lackmuspapperet på vilket detta åskådliggörs sägs med visst fog vara migrations- och integrationskomplexet. Moderaternas sakpolitiska kullerbyttor i detta drar blicken från en ganska betydelsefull skillnad i ideologiska utgångspunkter: handlar nationalitet om ”individer” slumpmässigt placerade i geografin och sinsemellan utbytbara eller handlar det om människor med identitet i en historiskt rotad ödesgemenskap? Eller handlar det om ett mellanting? Hur ser detta ting ut i så fall?

Det kan mycket väl finnas en elegant liberalkonservativ ekvation för det, men hittills har man inte ställt den känsliga frågan. Moderaternas båda nybakade program kring kriminalpolitik och medborgarskap drar åt helt rätt håll, men är inte frukter av en reflekterande ideologisk djuplodning utan av en inför verkligheten ställd politisk reträtt, en panikomsvängning inför vikande opinionssiffror.

Slutsatsen är inte att liberalkonservatism är omöjlig eller inte finns. Den finns - det handlar om hur Moderaterna handskas med den. De flesta förlorade moderater har gått till Sverigedemokraterna och den allt övervägande anledningen är nog den enkla, nämligen migrationspolitiken. Men när nu Moderaterna gör ett nödvändigt omfattande omtag skall man nog vara öppen för tanken att många också tröttnat på att liberalkonservatism definieras liberalt.