Fram för ny Lindbeckkommission

Ledare Artikeln publicerades

Historikern och författaren Gunnar Wetterberg har som få insikter om det svenska samhällsbyggets praktiska konstruktion. När han föreslår inrättandet av en ny Lindbeckkommission finns det således anledning att lyssna.

Foto: Anna Littorin

Wetterberg noterar i Expressen (19/4) flera trender som på ett oroande sätt påminner om situationen för trettio år sedan: ”Ekonomin går som tåget, men produktiviteten är låg och de strukturella bekymren har hopat sig. Fastighetspriserna har rusat – den gången på kommersiella fastigheter, nu för bostäder.” Till detta adderar han observationen att även bnp per capita håller sig på en oroväckande låg nivå, till och med under nivån för stagnationsåren på sjuttiotalet.

Således: en ny kommission, som gör en fackmannamässig och övergripande samhällsanalys och spaltar upp förslag till reformer. Detta med förhoppningen att såväl kommande regerings- som oppositionsunderlag kan skriva under på dem och därmed samarbeta i större utsträckning än vad som i dag ter sig görligt.

Det är konstruktivt tänkt. Även om det kan nämnas att Wetterberg missar ytterligare likheter och likaså skillnader mot sjuttio- och nittiotalets kriser, fast på annat plan än det ekonomiska. Liksom på sjuttiotalet finns idag till exempel en påfallande svärta i samhällsstämningen. Tanken att jorden skulle gå under antingen medelst kärnvapenkrig eller miljöförstöring vilade som en tung skugga över Sverige. Framtidsoptimismen var över huvud taget låg – även då.

Men vad som inte lät sig märkas då och endast fanns som vagt bakgrundsackord under nittiotalet var dagens föreställningar om att kulturella motsättningar hotar sammanhållning och välstånd. I vilken mån de har fog för sig är en sak för sig, men finns, det gör de, och präglar atmosfären. Och i sak är det svårt att bortse från en samhällsaspekt som saknas i Wetterbergs uppräkning av reformpåkallade områden. Det är effekterna av den migrationspolitik som har förts och som allt förre politiker vill kännas vid men tvingas förhålla sig till.

Skall en ny Lindbeckkommission tillsättas vore det i den änden inte trovärdigt att blunda för de kostnader som migrations- och integrationspolitiken inneburit och kommer att innebära.

Inte minst vore det välgörande för debattklimatet om hela detta känsliga frågekomplex underställdes en öppen och saklig genomgång av en kommission med mandat och kompetens. Detta alltså alldeles oavsett vilka reformer och åtgärder kommissionen väljer att rekommendera.

Assar Lindbeck och hans kollegor gjorde en storartad insats i spåren av nittiotalskrisen inte bara i det att de föreslog en skarpt utstakad väg framåt. Själva det faktum att de förutsättningslöst vände på alla stenar bidrog också att skingra den tabumentalitet som vidlådde både till höger och till vänster. I det bör de vara ett föredöme även för en ny kommission.