Frans och Greta

Ledare Artikeln publicerades

Greta Thunberg har bråda dagar under stilla veckan. Ett besök i Europaparlamentets miljöutskott på tisdagen följdes av en visit i Vatikanen igår, varvid påven Franciskus uppmanade henne att fortsätta med sin klimatkampanj.

Vad som på ytan var ett möte mellan den katolska världens ledare och en klimataktivist kan på ett annat och djupare plan sägas ha varit ett möte mellan två religiösa portalgestalter.

Greta Thunberg har mer än en gång kopplats till Jesus och kristendomen. Berlins ärkebiskop Heiner Koch har menat att Greta är en sann profet och att hon och de klimatdemonstrationer hon inspirerat för tankarna till Jesus intåg i Jerusalem. På närmare håll har Limhamns kyrka, visserligen med en glimt i ögat, förkunnat att Jesus utsett Greta till en av sina efterträdare.

Sådana yttranden visar hän mot någonting viktigt, närmare bestämt den outtalade men starka religiösa nimbus som omger Greta Thunberg och hennes klimataktivism. Klimatagitationen med sina kringfenomen – i synnerhet klimatångesten och flygskammen – liknar på många vis en religion och ligger nära kristen eskatologi och syndatanke. Helt naturligt, givet att kristendomen och det kristna arvet så länge genomsyrat den västvärld där klimatet nu seglat upp som en ödesfråga. Ur det perspektivet är det inte särskilt underligt att Greta får status av profet eller ställs i ett messianskt ljus.

Historikern Emilio Gentile har gjort gällande att politiken i det moderna tidevarvet tenderar fylla den existentiella funktion som traditionell religion tidigare haft. Han kallar denna utveckling för ”politikens sakralisering”. Dess vingslag är påtagliga inte bara i klimatfrågan utan även i till exempel diverse samtida politiskt korrekta läror med dogmatiska förtecken.

Greta Thunberg och klimataktivismen kan mot bakgrund av detta ses som det senaste stora uttrycket för en vurm för politisk helighet som ytterst härrör ur människans meningssökande och meningsskapande natur. Den som idag ansluter sig till Gretas kamp för klimatet är förstås som regel inte på det klara med de religiösa övertonerna eller närheten till kristet tankegods. Just därför framstår det dock som angeläget att peka på dem.

Det finns nämligen risker med att något som i grund och botten är ett profant och praktiskt spörsmål hamnar inom det heligas råmärken. Framför allt blir det svårt att föra ett sakligt och nyanserat samtal, vilket inte minst den svenska hetsen mot flygresor tydligt åskådliggör.

Det skulle vara välbehövligt med en ”sekularisering” av klimatfrågan, och för den delen av politiken som helhet. När en klimataktivist laddas med ett snarlikt innehåll som en påve är det hög tid att ta ett steg tillbaka och noga begrunda situationen. Om politiken sakraliserats kan den också avsakraliseras och förpassas bortom det religiösa tänkandets domvärjo.