Fri eller fånge?

Ledare Artikeln publicerades
Foto:Ahmad Abdullah/TT

Den svenska ensamheten ger skäl till betänklighet.

Nu har jag bott i Växjö i en vecka. Eftersom jag är här för att jobba och inte har någon särskild koppling till södra Småland i övrigt så blir det en del kvällar utan sällskap hemma i den lägenhet som jag hyr under mitt besök – vilket har fått mig att fundera en del på det här med ensamhet.

Sverige är det land i världen som har högst andel ensamboende. I vårt land finns det över en och en halv miljon singelhushåll som utgör nästan 40 procent av alla hushåll. Att bo utan sällskap behöver ingalunda innebära att man är eller känner sig ensam, men det verkar finnas en sådan tendens också. I SOM-institutets senaste rapport ”Framgent” skriver Bengt Brülde och Filip Fors att ”mellan en halv miljon och en miljon svenskar kan betraktas som socialt ensamma, vilket kan betraktas som allvarligt med tanke på att det är den sociala ensamheten som tycks vara mest skadlig för välbefinnandet”.

När dokumentären ”The Swedish Theory of Love” hade premiär i SVT förra året diskuterades dessa trender friskt. Somliga delade regissören Erik Gandinis mening att den svenska ensamheten var ett misslyckande att överpolitiseringen i grunden var boven. Många deltog också i den motreaktion mot filmen som försvarade vårt lands starka individualism och menade att ordningen i grunden bygger på positiv frigörelse.

Detta var naturligtvis även hur de politiker som en gång i tiden banade väg för utvecklingen tyckte. Efter de hundra år av välstånd som finansminister Johan August Gripenstedt hade lagt grunden för med ägande- och frihandelsreformer på 1860-talet var livet i Sverige bra. Landet var rikt och folk levde i gemen gott. Den första regeringen Palme gjorde sig därför redo för nästa steg av samhällsbygget – frigörelsen från gammaldags familjestrukturer som styrde hur vi levde och gjorde oss beroende av varandra. Kvinnan skulle frigöras från mannen; de vuxna från sina barn; barnen från sina äldre. Olof Palme ledde tillsammans med makarna Myrdal vägen.

Att förklara hela situationen med det gamla socialiseringsprojektet är alltför enkelt. Många av de som lever i singelhushåll gör det säkerligen i all frid och lycka – för att det helt enkelt passar dem bäst – och visst kan det vara skönt att ibland vara ifred. Den stora sociala ensamhet som också finns i vårt land ger dock större skäl till betänklighet. Vi är nämligen i grunden sociala varelser. Redan från vår första stund på jorden söker vi kontakt.

Människan är inte en autonom varelse som agerar likadant oberoende av samhällets system och normer. Tanken (åtminstone den uttalade) med 1970-talets frigörelse var inte att omintetgöra de mellanmänskliga relationerna, utan att göra oss ekonomiskt oberoende av varandra för att säkerställa att vi var kvar i våra relationer av frivillighet. Men jag tror att en del goda normer kring familj och gemenskap strök med i den hastiga förändringen.

Det kan låta vackert att vi skall vara fria att välja varandra. Frågan är dock hur självvald ensamheten kan vara när hela samhället är uppbyggt för att vi skall välja den – och om den inte minst lika ofta kan upplevas vara en fångenskap som en frihet.