Fri hyra guld värd

Ledare

Mitt hem är min borg, lyder det gamla ordspråket enligt vilket bostaden är en plats för trygghet och beständighet. Den som nickar igenkännande skall känna sig lyckligt lottad; detta är på intet sätt en odelad sanning i Sverige i dag.

Artikeln publicerades 20 maj 2017.

Aldrig tidigare har så liten del av de unga vuxna i Sverige haft en egen bostad. För 20 år sedan hade 62 procent i åldersgruppen 20–27 år eget boende. Nu är det bara 48 procent. De flesta som saknar bostad bor motvilligt kvar hos sina föräldrar – medan många bor inneboende, i andra respektive tredje hand, eller har andra högst tillfälliga lösningar. Även i Växjö har det de senaste åren byggts nästan 700 bostäder för lite per år.

I måndags kom årets rapport från Finanspolitiska rådet. Förutom att framföra skarp kritik mot regeringens alltför expansiva finanspolitik pekar rapporten ut bostadsmarknaden som ett särskilt problemområde i den svenska ekonomin.

Rådet föreslår en gradvis övergång till marknadshyror – men det lär tyvärr inte hända någon gång snart. Socialdemokraterna går inte gärna ifrån sitt generalrecept att försöka lösa alla problem med utökade offentliga åtaganden, trots att även de förstår att regeringens anslag om fyra miljarder kronor till bostadssektorn (åtta promille av byggindustrins årliga omsättning) kommer att få väldigt liten, om någon, effekt.

Det finns två huvudsakliga problem med svensk bostadsmarknad. Det första är att bostadsbyggandet är för dyrt. Den initiala byggprocessen från projektstart till antagande av detaljplan slukar resurser. Byggprojekten blir därför dyra och riskfyllda, och det blir svårare för mindre byggherrar att hävda sig i konkursen. Därtill finns en mängd detaljerade byggregler och kommunala särkrav som gör att möjliga stordriftsfördelar går förlorade och byggandet fördyras.

Höga mark- och byggkostnader, bristande konkurrens inom byggsektorn och omfattande krav har gjort att svenska byggkostnader är de högsta inom EU.

Det andra problemet är den hyresreglering som infördes i Sverige under andra världskriget, som gör att nybyggnation sällan lönar sig. Den var aldrig tänkt att bli permanent. De flesta länder i Europa gjorde på motsvarande sätt – men det var bara i Sverige som hyresregleringen blev kvar. Följaktligen har bostadsbyggandet under två decennier också varit lägre här än i alla jämförbara grannländer. Hyresregleringen är fortfarande en stor osäkerhetsfaktor för byggbolagen. Den politiska inblandning som skedde på 1990-talet, då hyrorna ändrades i efterhand, kastar fortfarande skugga över byggbolagens prioriteringar.

Hyresregleringen i kombination med de dyra byggkostnaderna är alltså boven i dramat.

Det är ett logiskt samband om man bara tittar på det. Men den som bär ideologiska skygglappar har naturligtvis begränsad syn. Att tillräckligt inte har gjorts för att åtgärda dessa fel är oavsett vilket ett underbetyg till hela det politiska Sverige.

Byggbolagen vill bygga bostäder – och människor vill ha någonstans att bo. Mer marknadsekonomi är lösningen på problemet. Den som tvivlar på detta kan fundera på varför vi i Sverige har vårdköer och bostadsköer, men inte brödköer.