Fri kärlek sårar

Ledare

Dagens Nyheter har i veckan berättat om de polyamorösa – människor som har flera parallella kärleksrelationer, med alla inblandades vetskap och samtycke.
Var och en är fri att leva sitt liv som de själva vill, men polyaktivisterna i DN:s serie nöjer sig inte med det. De vill bryta upp samhällsnormen om monogami på flera sätt:
? Juridiskt, genom ändrad äktenskapslagstiftning och föräldrabalk.
? I skolan, genom upplysning om att det finns alternativ till monogami.
? I samhället i stort, där man vill att polyamorösa ska synliggöras och accepteras.
De följer alltså mallen som hbt-rörelsen använt i sitt arbete för att stärka hbt-personers rättigheter. Men hbt och polyamori är inte jämförbara storheter. Medan hbt-rörelsen slagits mot förtryck av personer som inte väljer vem de älskar, kan polyaktivisternas normkritik ses som en kamp för att få välja att såra andra, och bli accepterad för detta.
Polyaktivisternas tankegångar är långt ifrån nya. Den gemensamma faktorn när Platon ville att soldaterna i idealstaten skulle äga kvinnor (och barn) gemensamt, när Simone de Beauvoir hyllade sitt och Sartres ”öppna förhållande”, och när 68-vänstern utropade fri sexualitet, är den märkliga alliansen mellan socialistiska och extremindividualistiska ideal.
Socialismen märks i kritiken av äganderätten; man kan inte äga en annan människa så därför måste alla få ligga med vem de vill oavsett relationsstatus. Extremindividualismen visar sig i hänsynslösheten; människor såras när den de älskar ligger med andra, men det tar den fria kärlekens apostlar ingen hänsyn till. Ett exempel på sårande ”fri kärlek” finns i Lukas Moodyssons film Tillsammans. Göran accepterar att flickvännen vill ha en öppen relation, men när hon efter högljudd älskog med en av killarna i 70-talskollektivet berättar för Göran hur underbart det var springer han ut och kräks.
Polyaktivisterna förnekar svartsjukan. I ett hopkok av upplysning och postmodernism menar de att svartsjuka är en social konstruktion, som den drabbade bör arbeta bort genom att rationellt resonera med sig själv.
Det är ett krystat försök att rättfärdiga sexuell egoism som det verkligt moderna och upplysta, och det krockar med hur de flesta ser på invandrare från länder som tillåter månggifte. När en muslimsk man har flera fruar ses det som kvinnoförtryck. Efter Uppdrag Gransknings moskéreportage anklagades de imamer som ursäktade månggifte för att vara kvinnoförtryckare.
Hos de polyamorösa får förvisso både män och kvinnor ha flera partners. Men svartsjukan och de sårade känslorna som får oss att se muslimskt månggifte som kvinnoförtryck drabbar sannolikt också de polyamorösa.
Därför bör inte polyaktivisternas normkritik hörsammas. Vuxna människor som frivilligt vill experimentera med ”öppna förhållanden” är fria att göra det, men att ålägga skolan att undervisa eleverna om ”alternativ till monogami” är en vansinnig idé. Ung kärlek är tillräckligt sårbar utan att skolan uppmuntrar till polyamori. Vissa normer finns för att de skyddar människors själsliga hälsa. Monogami är en sådan norm.