Frihetens blodiga pris
Innevarande år är ett märkesår av hög betydelse. Trettio år har gått sedan ödesåret 1989. Året då Berlinmuren föll, taggtråden mellan Ungern och Österrike revs ned, och demokratin stegvis började bryta igenom i Östeuropa i takt med att kommunismen föll i land efter land.
Det finns alltså många skäl att fira och högtidlighålla detta år. Men det finns också skäl att sörja.
Det sägs ofta att kommunismen föll utan att det avfyrades ett skott. Det är en sanning med modifikation. Det kalla kriget blev förvisso aldrig något världskrig. Men det skedde flera så kallade proxykrig mellan kommunisterna och den fria världen. Mängder av oppositionella och dissidenter i Östblocket fick också sätta livet till i den flera decennier långa kampen för frihet. Och när kommunismen till slut föll spilldes blod.
I Litauen dödades fjorton fredliga demonstranter av sovjetisk militär efter att landet utropat sin självständighet 1991. Samma år skedde ett kommunistiskt kuppförsök i Sovjet, som också ledde till dödsfall; det följdes av den konstitutionella krisen 1993 då 187 personer dog i sammandrabbningar, och flera hundra skadades. Revolutionen i Rumänien 1989 ledde till fler än tusen dödsfall och många tusen skadade. Kommunismens fall är också intimt sammankopplat med krigen i Dagestan och Tjetjenien, det sönderfallande Jugoslavien, samt kriget och den ännu pågående gränskonflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan som krävt drygt trettio tusen dödsoffer.
Men ingenstans blev det så makabert som i det kommunistiska land där frihetskampen misslyckades ¬– Kina. Precis som i Östeuropa skedde stora demonstrationer för demokratiska reformer 1989. Över hela landet samlades studenter för att protestera mot regimen, med början i april. Under hela maj månad växte demonstrationerna för att kulminera den fjärde juni.
Regimen svarade brutalt. Trehundra tusen soldater mobiliserades. På Himmelska Fridens torg i Peking skickades pansarförsedda arméstyrkor för att slå ned den åttio tusen starka demonstrationen. De fick höra att de hade en timme på sig att skingras, men efter redan fem minuter gick stridsvagnarna till attack. De körde ihjäl stora skaror av demonstranter, och körde sedan fram och tillbaka över kropparna innan kvarlevorna vanvördigt spolades ned i gatubrunnar.
Enligt uppgifter från Storbritanniens dåvarande ambassadör uppskattades tio tusen personer ha dödats under massakern.
När årsdagen inföll tidigare i veckan var det dock inget som uppmärksammades i Kina. I mångt och mycket vill regimen att ”incidenten”, som de kallar massakern, glöms bort. I dag är statens kontroll över befolkningen betydligt större än då. Liberala nittiotalsdrömmar om att handeln med Kina skulle leda till en demokratisering av landet har kommit på skam. I stället hårdnar förtrycket alltmer, som synts i de senaste årens religionsförföljelser.
Den fria världen får inte vara naiv i relationerna med Kina. Den kommunistiska regimen i Peking står för samma förtryckande tyranni som på åttiotalet, och drar sig inte för att få blod på händerna.
