Gangstervinkel av Smålandsposten

Ledare Artikeln publicerades

Martin Aagård, tf kulturchef på Aftonbladet, bemöter här ledaren "Rysslands röst i Sverige".

Jag tror att någonstans inuti Marcus Svenssons ledarskribentkropp bor en gammaldags kvällstidningsmurvel som huserat där sen 70-talet.

Tecknen är tydliga.

Han älskar att fulcitera och han tvekar inte för en riktig gangstervinkel.

I en text med rubriken ”Rysslands röst i Sverige” drar han långtgående slutsatser om Aftonbladets Kulturs Ukrainabevakning utan att någonsin ta en titt i själva källan – nämligen själva Aftonbladet. Vad som står i den finska undersökning han hänvisar till intresserar honom inte heller särskilt mycket. Då skulle han nämligen lagt märke till hur Aftonbladet Kultur friskt blandas ihop med telegram som publicerats av nyhetsredaktionen.

För all del. Så jobbar många gamla murvlar. Andrahandskällor och rewrites fyller våra medier varje dag. 

Men det finns en sak som verkligen skiljer Marcus Svensson från de gamla kvällstidningsrävarna. 

Han vet ingenting om nyhetsvärdering.

Jag skulle till och med drista mig till att han vet mycket lite om journalistik.

Anklagelserna om att Aftonbladet Kultur skulle springa ryska ärenden började när vi hittade en vinkel på Ukrainakrisen ingen annan dittills gjort. Nämligen att det finns högerextremism i Ukraina. Det gör det i alla europeiska länder. Att Ukraina skulle vara ett undantag vore ganska orimligt och att inte rapportera om den vore ett direkt tjänstefel.

Men den mest grundläggande journalistiska instinkten – att hitta en egen story – blev plötsligt grogrund för misstankar. Hade storyn planterats? Var det ett resultat av hjärntvättande rysk propaganda?

Och i en tid då så många opinionsbildare gått in i totalt beredskapsläge för att utkämpa ett krig mot rysk desinformation så blev en ovanlig vinkel så klart bevis för att så var fallet.

Marcus Svensson är inte ensam i sin misstro mot Aftonbladet.

Men han är nog sämst när det gäller sitt intresse för vad som verkligen skrivits.

Om Marcus Svensson bekymrat sig om att verkligen läsa de artiklar han kritiserar, istället för att bara citera fem (5) ord (som dessutom skrivits av rubriksättaren, inte av mig) skulle hans bild kanske nyanserats en smula.

Han skulle bland annat sett att jag var den förste svenske journalist som pratade med en av de ryska officerare som organiserade lokalbefolkningens ”självförsvarstrupper” på Krim.

Ja, tyvärr kallade de sig ”självförsvar”. Vilket läsarna rimligen borde få känna till.

Svensson kallar sig troligen ”journalist”. Jag ser ingen anledning att mörka det för läsarna heller.

Han skulle dessutom upptäckt att jag som förste svenske journalist skrev om hur den ukrainska nynazismen började utnyttjas av den ryska propagandan för att åkalla de massmord som utfördes av nazityskland och dess volontärer under 40-talet. 

Han skulle sett hur jag rapporterade om Krimtatarenas befogade skräck för sin framtid och de komplicerade etniska lojaliteterna på det mångkulturella Krim.

Han skulle kanske lagt märke till att jag skrev om att trots att Krims invånare lockades med löften om högre pensioner och allehanda förmåner under sina nya herrar så ville fortfarande majoriteten av Kims unga invånare stanna i Ukraina. 

En story vi sedan följde upp genom att rapportera om Krim-bornas monumentala besvikelse över hur löftena grusats av den krassa ryska verkligheten.

Om han verkligen läst Aftonbladet Kultur skulle han insett att vi är en av få redaktioner, definitivt den enda kulturredaktion, som haft fötter på marken såväl på Krim som i Donbass under krisens första år.

Med hjälp av en Novaja Gazeta-anknuten frilansreporter som dagligen arbetar under Putin-regimens repressiva medieklimat kunde vi tidigt avslöja hur de ryska kosackskolorna inledningsvis fick maskera den ryska interventionen. Vi visade sedan exakt var vapentransporterna gick över gränsen från Ryssland till Ukraina.

Medan upprörda ledarskribenter letade efter bilder på tanks på Twitter skickade vi dit en reporter för att undersöka vad som hände. Och ja – vi skrev om även om de internationella, nynazistiska frivilligförband som slogs för Ukraina.

Inte bara har Marcus Svensson undvikit att läsa något av allt detta innan han sätter sig till doms över vad som är god journalistik och inte – han utsätter min redaktion och våra frilansare för allvarliga risker när han kallar deras arbete desinformation.

Ingenstans under all denna rapportering träffade jag eller våra reportrar på Marcus Svensson.

Han var inte där.

Han publicerade inga reportage.

Det är självklart mycket begärt att han ska ta samma risker som rutinerade krigsreportrar, men innan du med grova anklagelser attackerar journalister som med risk för liv och lem beger sig till farliga krigszoner kan du väl åtminstone läsa vad de faktiskt skrivit? 

Det är väl knappast för mycket begärt?

Ledarredaktionens uppgift är inte att leda det journalistiska arbetet. Tvärtom.

Den ska hålla sig så långt från nyhetsarbetet det bara går. 

Och självklart ska den få kritisera riktiga journalister och vilka val de gör i sitt arbete.

Men när den, i tron att den utkämpar ett ädelt informationskrig, börjar misstänkliggöra vanlig och i vissa fall modig journalistik, då har inte bara barnet kastats ut med badvattet. Då har man börjat tumma på det som skiljer vårt öppna, svenska medieklimat från det ryska, där journalister som inte rapporterar patriotiskt nog regelbundet pekas ut som förrädare.

Svenssons arroganta hållning till det journalistiska fotarbetet är inte värdig kollegorna på Smålandspostens redaktion.

Martin Aagård

tf kulturchef

Aftonbladet

Svar:

Vem som helst förstår att Martin Aagård har skrivit sitt svar i affekt. Men eftersom han begärt att få sin text publicerad så tillgodoses förstås det önskemålet.

I sak har han fel om vår rapportering. Även om rapporten från Finlands utrikespolitiska institut tar upp flera avdelningar på Aftonbladet, nyhetsredaktion såväl som ledarredaktion, så är kritiken mot just kulturredaktionen tydlig. Det var på kultursidan de ryska officiella narrativen återspeglades, vilket också återberättades i ledartexten.

Så mycket vet jag om journalistik att en bild kan sättas genom de personer som intervjuas. Martin Aagård kan därför inte gömma sig bakom citat från de personer han valde att intervjua. Kanske ville han vara en slags Stig Dagerman i Sevastopol? I tryck blev det i stället en reseskildring i Jan Myrdals anda.

Det är nog inte främst jag som behöver oroa mig över vad kollegorna tycker.

Marcus Svensson

Politisk chefredaktör

Smålandsposten