Generation oerfaren

Ledare Artikeln publicerades

Annie Lööf fyller år idag. 30 bast. För att vara näringslivsminister och ledare för ett svenskt riksdagsparti är det inte alls mycket. En potentiell utmanare till samma ministerpost hittar vi i Gustav Fridolin, ledare för Sveriges tredje största parti, och trettioåring sedan två månader tillbaka. Dessa två kometer som belyser den politiska himlen har tillsammans med andra stjärnor födda samma år föranlett vissa att kora gänget till den” gyllene generationen”. Allt åttiotreorna vidrör verkar förvandlas till guld.

Euforin var dock kopplad till deras erövring av makten. Utövningen har inte rosats på samma sätt. Någon Fridolineffekt har inte kunnat skönjas. Miljöpartiets opinionsstöd står och stampar där de föregående språkrören lämnade det. Om det kan talas om en Lööfeffekt, så är det inte i positiva ordalag. Centerpartiet har intensifierat den kräftgång under riksdagsspärren som Maud Olofsson stakade ut. Förväntningarna är sådana att överlevnad som riksdagsparti efter 2014 betraktas som en oviss bragd.

Försöken att vända utvecklingen har varit många och misslyckade. Initiativet till korvgrillning i Lööfs hemstad Maramö var hennes eget, utan någon som helst förankring med de tre äldre herrarna som inbjöds. Såhär i efterhand verkar manövern något omogen, orutinerad. Redan inviten fick många läppar i Almedalen att dra sig, när Lööf med god avsikt men fel ordval ”tryckte på refresh-knappen” åt Alliansen, som utan tvekan var och är i behov av förnyelse. Travestin i Maramö har gått till historien som en parodi på dess föregångare – den in i minsta detalj planerade och över all förväntan framgångsrika Alliansträffen hos Maud Olofsson.

Även Lööfs senaste Almedalstal bedömdes enligt sällsynt konsensus som det svagaste. Av det fåtal rivaler i kampen om sistaplatsen var Fridolins kanske den starkaste. Bland många välformulerade och vettiga budskap, inte minst om värdet av lärare och kängor mot Sverigedemokraterna, fanns väldigt mycket storsvulstigt och väldigt lite konkret. Konkretionen brister mest där Miljöpartiet ska vara tydligast - i miljöfrågor. Han uppmanar folk till samhällsomdaning utan medföljande instruktionsbok. Argumenten blir inte mer övertygande av att bestyrkas med poetiska stycken av Ellen Key. Därmed inte sagt att alla politiker med visioner bör uppsöka läkare, för att parafrasera tidigare förbundskanslern Helmut Schmidt. Däremot måste visionerna uppbäras av politisk och ekonomisk verklighet, vilket Fridolin ännu inte tagit fasta på.

Det är helt enkelt något som dessa två ynglingar saknar. Mången klok huvud har mobiliserats i syfte att utröna vad. Livserfarenhet blir förmodligen svaret. De kanske inte har levt tillräckligt länge för att axla den börda som vilar på deras axlar.

Yngre toppolitiker, främst amerikanska, har för vana att rättfärdiga sin jakt efter presidentposten med ödmjuk narcissism – det handlar inte om mig, utan om landet, som inte har råd att vänta på mig. Frågan är om Sverige inte hade råd att vänta på åttiotreorna några mandatperioder till.