Glasögon och knölpåk
Det nya är att begreppsbilden har vuxit. Den moderata nya modellen omfattar inte endast arbetsmarknadens principramar utan svenska förväntningar på hur hela samhället skall fungera. Sjukvården, skolan,integrationen, den gemensamma moralen.
Det är inte så dumt. Moderaterna känner och med viss rätt att de behöver skapa en egen problemformulering i den klämda politiska situation som har uppstått. Det retoriska greppet med den nya svenska modellen spänner över breda delar av den nyktra vänsterns perception av ett gott samhälle samtidigt som Moderaterna förstås fyller bilden med vad de vill, till exempel en vag och legitim nationalism. Ett slags modern version av folkhemmet om man så vill.
Man skall inte koka soppa på en spik men det går att ana ansatsen att finna en position varifrån man kan ta väljare från mitten utan att samtidigt konkurreras ut från den klarblåa planhalvan. Ett regeringsbärande parti behöver en ideologisk dräkt av det slag Kristersson ritar upp.
Men en komponent lyser med sin frånvaro. Kristersson redogör sakligt och riktigt för de grava sociala problem som har uppstått i Sverige. Men hans språk för skeendena är moraliskt passivt. Som om det vore nyckfulla naturkrafter som Moderaterna hade att brottas med.
En socialdemokrat hade inte tvekat att måla upp en tydlig ideologisk fiendebild som hotfullt svävade över de spruckna samhällsinstitutionerna. Något som måste bekämpas av goda krafter. Något som ger berättelsen en moralisk nerv.
Symptomatiskt uppstod den kanske enda riktigt spontana applåden apropå Kristerssons maning att aldrig vara tolerant mot de intoleranta.
Men en partiledare måste tillåtas vara sig själv. Kristersson är inte en konfrontativ slugger på det Bohmanska eller Schymanska sättet. Han är bekväm som saklig och seriös pragmatiker och det draget vore bara dumt att försöka tvinga bort. Och svensk debatt behöver onekligen en dos Kristerssonsk sakkyla.
Men partiet behöver en knölpåk bredvid läsglasögonen.Socialdemokraterna har bara börjat veva sin smutskastningsmaskin från vilken Moderaterna inte har annat än projektiler att vänta under hela denna mandatperiod. Så viktigt är det för det röda maktpartiet att förlama varje moderat ansats att närma sig Rosenbad med hjälp av Sverigedemokraterna.
Uppriktighet och välvilja är sympatiska drag. Men Moderaterna behöver försvara sig också och till och med gå till attack. Sverige står inför ett reellt hot, och det stavas inte bara misshushållning med finanserna och ett växande utanförskap. Det stavas också politisk korrekthet, kvoteringstvång och en så långt driven politisering av kulturen och akademin att yttrandefriheten håller på att känna av syrebrist. Det finns inte bara förnuftiga anledningar att opponera mot det svenska styret utan även moraliska sådana.
