Glesare glesbygd

Ledare Artikeln publicerades

En djupgående urbaniseringsvåg rullar genom Sverige. Den förväntas innebära att våra mindre kommuner under en tioårsperiod mister åtskilliga invånare i arbetsför ålder, på somliga håll så mycket som en femtedel av dem.

Foto: Hasse Holmberg

Denna utveckling slår främst mot Norrland, men ingalunda enbart, givet att den uppskattas drabba tvåhundrasex av landets totalt tvåhundranittio kommuner. Bland dem som i dagsläget tappar mest återfinns också sydligt belägna kommuner som Lessebo, Emmaboda och Hultsfred.

Situationen förvärras av att de kommuner som blir av med yrkesaktiva samtidigt tenderar uppleva den kraftigaste ökningen av andelen människor som är över åttio år gamla. Minskade skatteintäkter ackompanjeras således av växande offentliga utgifter. En annan negativ konsekvens av avfolkningen är kompetensbrist, bland annat vad gäller skol- och sjukvårdspersonal.

Det går att urskilja två vanliga och närmast reflexmässiga reaktioner på den geografiska omstruktureringen av befolkningen. Den ena är att framhålla invandringen som en nyckelfaktor. Allt färre tror dock numera att de utrikes födda utgör lösningen på den demografiska problematiken. Den andra är att peka på att utjämningssystemet behöver ses över. Enligt det synsättet skall de kommuner som tjänar på urbaniseringen – till exempel Göteborg, Solna och Uppsala – betala mer till dem som förlorar på den. Här är det förstås en invand svensk tillförsikt till socialdemokratisk omfördelningspolitik som gör sig gällande.

Ett tredje och betydligt mindre uppmärksammat åtgärdsförslag, lanserat av sociologen Lotta Svensson, går ut på att motarbeta den ”urbana norm” som pressar yngre som egentligen vill bo kvar att flytta till större tätorter. Hon finner att landsbygdens styrande har tagit till sig denna norm och därmed är medansvariga för dagens scenario. Frågan är om man kan komma till rätta med en föreställning som står så pass stark och vem som skall sätta igång motoffensiven, när mer eller mindre alla delar samma uppfattning. Det rör sig närmast om en mentalitet – ett grundläggande, trögrörligt och mestadels omedvetet tänkande som är svårt och tar lång tid att förändra.

En fjärde linje, som förefaller vara den mest rimliga, är att regeringen låter utreda vilka följder riktade skattesänkningar och avregleringar skulle få för glesbygden. Sådana åtgärder bär på löftet om att stimulera individuella initiativ och skapa dynamiska ekonomiska villkor, med synergieffekter för hela det lokala sammanhanget. Utgångspunkten är den enskilda människan och civilsamhället, inte som i fallet med utjämningssystemet det storskaliga och det offentliga.

Det är utifrån det allvarliga läge vi nu befinner oss i dags att tänka nytt och förutsättningslöst kring urbaniseringen och befolkningsfördelningen. Att åtminstone utreda någon form av skattesänknings- och avregleringsmodell kan inte gärna göra skada.