Glöm aldrig löntagarfonderna

Ledare Artikeln publicerades

Svensk vänster hade under 1970-talet för vana att dammsuga världen efter falska profeter och misslyckade projekt, och göra dem till sina egna. Mao var populär, Castro bortskämd, Lenin avgudad då som nu, vilket det prestigefyllda Leninpriset vittnar om.

Den Jugoslaviske diktatorn Josip Broz ”Tito” sattes aldrig upp på de hårdföras pedistal, mest på grund av sin bristande renlärighet. Inte nog med att han bröt med Stalin och satte i system att häda socialismen, utan antog en högst avslappnad attityd till den ideologi som kom att bära hans eget namn, ”Titoismen”. Dess viktigaste komponent, ett ”arbetarägt” näringsliv, verkar ha tilltalat den svenske LO-ekonomen Rudolf Meidner mer en dess upphovsfader.

”Med fonderna tar vi över successivt”, är en tidningsrubrik som gjort sig förtjänt av sitt rykte. ”Vi” var naturligtvis LO-ombudsmännen. Vissa vilsna själar föranleddes tro att ”vi” syftade på ”folket”, du och jag. Företagen blir ”våra”. Det säkraste sättet att sätta ett ironiskt leende på en gammal jugoslavs läppar är att fråga om dennes delägande och medbestämmanderätt under den ”guldålder” som de saknar så mycket. ”Vilket medbestämmande?”, skulle man få till svar. Liksom i Sovjetunionen ville alla föräldrar att deras barn skulle bli storbolagsdirektörer. Varför? Därför att en chef för ett företag som lyder varken marknadens eller statens lagar har enbart sina egna lagar att rätta sig efter i hanteringen av företagets kassakista. Socialistiskt land, stora företag, stora kassakistor, stor korruption.

Nu fanns det vissa skillnader mellan det system som rådde i forna Jugoslavien och de av LO föreslagna löntagarfonderna. Tanken med de senare var att kompensera löntagarna för det lönebortfall som orsakades av den solidariska lönemodellen. 20 procent av företagens vinster skulle med statligt tvång överföras till ett antal fonder, genom nya aktier i de vinstgivande företagen. Fonderna skulle styras av fackliga representanter, vilket skulle göra facket till en dominerande ägare i alla svenska storföretag. Idén om fonderna lanserades på 1970-talet, vilka infördes 1983 och avskaffades 1991.

Den 4 oktober 1983 organiserade fondmotståndarna en marsch om drygt 100 000 individer som ansåg att detta med äganderätt och fri företagsamhet var något att värna om. Det var företagarnas stora triumf, och alltför sena insikt om att detta med opinionsbildning är rätt viktigt. Därför är initiativet från Svensk Tidskrift både välkommet och nödvändigt. Från och med senaste numret inleds en serie av åminnelser och reflektioner kring löntagarfonderna, emedan den kommande 4 oktober markerar exakt 30 år sedan de socialistiska vindarna började vända.
Även om en stor del av den yngre generationen ser striden om löntagarfonderna som den stora brytpunkten i svensk politik, finns det alltid en risk att mycket av det som är värt att minnas faller i glömska. Det får inte hända.