Goddag, det är vargen!

Ledare Artikeln publicerades

Vargen kommer! Ja, ungefär så lät det förskräckt i Tierp i Uppland när en varg tog sig för att smaska i sig ett rådjur.

Brukar nu inte vargar göra så, kan man undra? Det äter för att överleva och det de äter är – bland annat rådjur. Nej, det var inte det. Det handlade om var vargen intog måltiden i fråga. Den var nämligen ofin nog att inte hålla sig till de där utmarkerna där den tänks gömma sig. Nu åt den istället sin middag i ett villaområde.

Foto: Tobias Ågren/TT

De boende reagerade med att ringa polisen.

Budet gick snabbt inom statsmaskineriet. Vargens beteende klassades som ”onormalt” av Länsstyrelsen och en jägare uppdrogs att skjuta den. Villaförorten kunde andas ut.

Länsstyrelsen formulerade sig bara en aning annorlunda än för ett drygt år sedan, då en varg rörde sig i Södertörn strax söder om huvudstaden. Då använde myndigheten i stället begreppet ”oönskat beteende” när den beordrade skyddsjakt.

Naturvårdschefen motiverade då beslutet med att det ”...närgångna beteendet tillsammans med oron många människor uttryckt i området. De har förklarat hur det påverkar deras liv, vid hundpromenader till exempel.”

Sannerligen. Om man inte bor på landet, då är ens blotta oro grund för avlivning av varg. Lever man däremot utanför radhuslängornas Sverige, då är det plötsligt vargen som står i centrum. Då skall den fredas till i princip vilket pris som helst. Ett pris som i första hand fårägare skall betala. Att boende på landsbygden skulle klaga hos polis och Länsstyrelse för att de var oroliga för sina hundar, skulle närmast framkalla skratt hos svenska myndigheter.

Det verkar i det närmaste råda ett slags inofficiell klasslagstiftning inom viltvården. Om en varg uppehåller sig för nära de stadsmänniskor som romantiserar den och vill skydda den, då används godtyckliga klassificeringar som onormalt och oroskapande och den skjuts direkt. Om den stryker runt gårdar och uppfödare på landet är det något helt naturligt och den får inte störas i sitt instinktiva beteende.

Och denna ordning gör förstås att vargromantiseringen i städerna bara förstärks. När vargen i Södertörn sköts samlades ett antal dårfinkar till en minnesstund med tända ljus. En av de boende hade dessförinnan uttryckt följande för Expressen: ”Jag är ju djurvän. Innerst inne är jag glad, samtidigt som jag tycker… Ja. Jag vet inte, man är djurvän, man tycker `fan, ska de skjuta henne nu som är så fin?`. Men innerst inne är jag glad.”

Nej, det är inte lätt att vara vargvän när man har att göra med en.... varg.

Men människors dubbelmoral är en sak. Allvarligare är att myndigheterna visar tecken på att underkasta sig ett synsätt som inte vilar på rationalitet utan på det faktum att de som ger uttryck för synsättet bor i städer. Länsstyrelserna skall göra opartiska bedömningar oavsett vilken adress en klagande bor på.