Gruvligt förbud
Centerpartiet har nu meddelat att man, liksom Vänsterpartiet, säger ja till regeringens omstridda förslag om att förbjuda brytning av uran i Sverige. Detta trots att förslaget inte har stöd av övriga Alliansen.
Alliansen får medhåll av flera remissinstanser som har uttalat tung kritik mot förslaget. Bland annat Luleå tekniska universitet, som är Sveriges centrum för gruvrelaterad forskning, och Sveriges geologiska undersökning - den myndighet som har ansvar för frågor gällande mineralhantering.
Båda påpekar att förbudet kommer att få negativa effekter på övrig svensk gruvnäring. Många attraktiva, sällsynta metaller som är vanliga i svensk berggrund samexisterar med uran; ett förbud skulle göra att även dessa blir otillgängliga. Till exempel kobolt, som används vid tillverkning av batterier till elbilar.
Om de svenska koboltreserverna skulle bli otillgängliga riskerar istället produktionen i Kongo att öka, där bland annat barn arbetar under vidriga villkor. Kongo står redan för sextiofem procent att den globala produktionen.
Vidare menar Lagrådet att ett förbud vore onödigt, dels eftersom det ändå inte förekommer uranbrytning i Sverige och dels eftersom det redan krävs flera olika tillstånd för att bryta uran. Dessutom kan berörda kommuner med sin vetorätt ändå stoppa uranbrytning inom kommunens gränser.
Det finns en utbredd rädsla för uranbrytning, och den är förståelig. Många minns berättelser om gruvarbetare som mellan 40- och 70-talen fick hälsoproblem, som lungcancer orsakad av radongas och damm, på grund av uranbrytning. Men tekniken i dag ser inte ut som den gjorde för femtio år sedan. Med moderna metoder är uranbrytning inte farligare än annan gruvdrift. I dag ventileras den skadliga radongasen ut, och dammet hålls nere med vatten. Enligt Håkan Pettersson, strålskyddsfysiker vid Universitetssjukhuset i Linköping, är radonhalterna i en vanlig svensk lägenhet högre än vad de är i luften runt urangruvor.
Det bör även noteras att Sverige beräknas stå för så mycket som åttio procent av alla urantillgångar inom EU, eller femton procent globalt. Det är inte bara en ekonomiskt tillgång, utan det finns även en säkerhetsaspekt kring frågan:
Trettio procent av all energi i EU kommer från kärnkraftverk. För Sverige ligger siffran runt fyrtio procent. Ryssland levererar en fjärdedel av all uran som används av EU-länder. Tillsammans med Kazakstan - en av medlemmarna i den ryskdominerade Euroasiska unionen - blir siffran högre; då står länderna för nästan hälften av allt uran som används av kärnkraftverk i EU. Att förlita sig på Ryssland i energifrågor är i dagsläget en säkerhetsrisk. Där skulle Sverige med sitt innehav av uran kunna bidra till att göra såväl svensk som övrig europeisk kärnkraft mindre beroende av Ryssland.
Vid brytning av uran på svensk mark skulle det även säkerställas att brytningen sker säkert och med goda arbetsvillkor.
Allt sammantaget är det lätt att hålla med det yttrande som gavs av Chalmers tekniska högskola: ”det finns egentligen ingen vetenskaplig eller praktisk grund för att godta den föreslagna förändringen.”
