Hägglund visar vägen

Ledare Artikeln publicerades

KD-ledaren Göran Hägglund har lanserat ett antal förslag som kan leda till att trycket på Sverige som primärt asylland minskar och att möjligheterna för nyanlända att komma in på arbetsmarknaden ökar.

Det tolkades genast av hans politiska meningsmotståndare som ett sätt att legitimera främlingsfientlighet och på sociala medier heter det att Hägglund fiskar i bruna vatten. Miljöpartiets Maria Ferms kommentar var att Hägglund ”förpestar hela samhällsdebatten”. Statsminister Stefan Löfven (S) anser i sin tur att Hägglund spelar SD i händerna.

Om vi stannar upp ett ögonblick och betraktar oss själva står det klart att Sverige har förändrats. Det är slagord och känsloyttringar som karaktäriserar den politiska debatten och mediernas opinionsbildning, vilket är särskilt tydligt på områden som integration och migration. Politiken ska självfallet kretsa kring värderingar, men det är konkreta mål, åtgärder och prioriteringar som bör ha den framskjutna platsen. Svensk politisk debatt har till väsentlig del infantiliserats, vilket också är den bild av Sverige som etablerats i våra grannländer.
En viktig passage i Göran Hägglunds inlägg är när han beskriver sin ilska och sorgsenhet över hur vi blivit ett land där ingen diskuterar hur vi ska lösa samhällsproblem utan där alla i stället ägnar sig åt att klistra etiketter på varandra. Det är ingen metadiskussion, utan en beskrivning av ett reellt problem.

Det sägs ibland att fler EU-länder bör ta sitt ansvar för flyktingar. Men flyktingar väljer ofta själva vilket land de ämnar åka till. När Migrationsverket analyserar hur det kommit sig att just Sverige intagit en särställning som mottagarland ligger en del av förklaringen i beslutet att bevilja permanenta uppehållstillstånd (PUT) till krigsdrabbade i Syrien. Som Ivar Arpi vid magasinet Neo konstaterat märktes en liknande ökning när PUT gavs till människor från Eritrea. Och i Migrationsverkets egen novemberprognos noteras att antalet asylsökande kommer öka från Irak om ett PUT-beslut fattas för dem.
När Göran Hägglund föreslår en återgång till tillfälliga uppehållstillstånd handlar det således inte om att stänga några gränser eller hindra någon att få sina asylskäl prövade. Det innebär däremot att andra länder än Sverige kan få ta ett större ansvar för flyktingmottagandet.

En hög grad av rättssäkerhet hindrar heller inte snabbare avvisningar. Hägglund nämner att 8 000 ansökningar, från framförallt västra Balkan, under nästa år beräknas vara uppenbart ogrundade och vill därför se snabbare handläggningstider. Mer relevant hade varit att föreslå möjligheten till direktavvisningar, men riktningen i förslaget är ändå rätt. Resurser ska användas så ändamålsenligt som möjligt.
Hägglund vill också se lägre bidrag och ett nytt etableringsavdrag för nyanlända. Även det är intressanta förslag som bygger på att locka fler från ersättningssystem till riktiga arbeten. Men det är inte helt oproblematiskt att föreslå en skattebefrielse på 100 000 kronor per år i fem års tid för en nyanländ. Redan i dag består instegsjobben som riktas mot samma grupp till 80 procent av bidrag. Även frågor om likabehandling uppstår.
Hägglunds förslag är långt ifrån saliggörande för de samhällsutmaningar en kraftigt ökad invandring ställer oss inför. Men det är en bra början på en politisk diskussion som alltför länge tystats ned.