Hårdare grepp om skolan

Ledare Artikeln publicerades

Regeringen har noterat att gymnasieskolan har en rad brister.

Foto: Henrik Montgomery/TT

Regeringen har noterat att gymnasieskolan har en rad brister. Samtidigt som gymnasieexamen i praktiken blivit ett grundkrav för att komma in i arbetslivet återspeglas det inte bland eleverna. Mer än var tredje gymnasieelev misslyckas med att slutföra skolgången på tre år och problemen är som störst bland elever med lågutbildade föräldrar.

En annan trend är att gymnasier som erbjuder yrkesprogram blir färre. Regeringen förklarar detta med att privata aktörer drar sig för att starta praktiska gymnasieutbildningar på grund av kostnaderna. Samtidigt driver Socialdemokraterna att även praktiska gymnasieutbildningar skall bli högskoleförberedande. Det innebär oundvikligen mindre tid till att bemästra grunderna i det yrke som lärs ut på yrkeslinjer.

En av åtgärderna som regeringen vill utreda är att flytta ansvaret för gymnasieskolorna till staten. Det är inte utan poänger, men också ett erkännande av att kommunaliseringen inte bara varit av godo. Det var statsminister Göran Persson (S) som drev igenom att kommunerna skulle åläggas ansvaret för gymnasieutbildningen. En reform som försvagade incitamenten till att hålla en hög kunskapsnivå i skolorna. Däremot innebar den ett skydd mot centralstyrning och möjligen ett skydd mot likriktning.

Nästa sak som gymnasieminister Anna Ekström (S) vill få utredd är nämligen om man inte skulle kunna införa en differentierad skolpeng. Logiken är att friskolor lockar till sig skötsamma elever från studievana hem och att detta innebär att skolpengen blir för generös.

Man vill se om det går att införa en skolpeng som tar hänsyn till elevers socioekonomiska bakgrund och migrationsbakgrund.

Ett liknande system finns redan bland kommunala skolor. Där fördelas pengar olika beroende på om de ses som högfungerande eller inte. Resultatet blir inte alltid helt lyckat. Skolor i ”bra områden” har ofta större upptagningsområden. Aktiva föräldrar, däribland till barn med resurskrävande problem, brukar värdera lugn och ro.

En differentierad skolpeng är bara en bra idé om man är helt övertygad om att karikatyren med kapitalister som röker cigarr för skolpengen stämmer. I verkligheten har högpresterande elever rätt till att ta vara på sin potential. Det står i skollagen att skolan har ett kompensatoriskt uppdrag men det kan inte innebära att minska möjligheterna för skötsamma elever.

De har samma rätt som andra att få möjlighet till utveckling. Självklart skall svaga elever få stöd och ingen skall behöva få sin potential bortslarvad av en dålig eller stökig skola. Det arbetet får dock inte ske på någon annans bekostnad.

Regeringen och skolkommissionen har kommit med en rad olika förslag som går ut på att få till en vackrare och mer jämlik statistik. Det är oundvikligt om man ser till politikens logik där orättvisor skall bekämpas var de än visar sig. Problemet är bara att det ibland är personer bakom staplarna.

Att lotta om var grundskoleelever skall få börja ettan eller att ge gymnasister mindre pengar för att de inte är invandrare kommer kanske att göra statistiken lite mer aptitlig för politiker. För enskilda människor i början av sin utveckling kan det prägla ett helt liv.