Hayek och den svenska vesslan

Ledare

Nobelpristagaren i ekonomi Friedrich von Hayek var inte bara känd för att vara en liberal ekonom. Han var en mycket skarpsynt tänkare över huvud taget. Han retade bland mycket annat upp vänstern då han kallade dess favorituttryck ”social” för vessla.

Foto: HL

I USA rör man sig nämligen med tankefiguren vesselord. Alltså ord som är som vesslor i den meningen att de dyker upp hela tiden på olika ställen men är omöjliga att få tag på. De är nämligen så vaga att de inte har någon klar innebörd. Vesselordet går att använda lite hur som helst för att få något att låta fint och inte minst få debattmotståndaren att låta elak. Det kan inte ifrågasättas och behöver (oftast) inte förklaras: Socialt samvete, socialt hållbart och så vidare. Ett av samhällsdebattens många plågoris således.

Den gode Hayek är död. Men hade han besökt Sverige idag och umgåtts med sina beundrare inom den liberala högern hade han nog upptäckt en annan vessla: Öppenhet.

Är det något som värmer hjärtan hos näringslivets ekonomer och opinionsbildare är det självuppfattningen att företräda öppenhet. Det ger ett skimmer åt kalkylerna och är inte minst ett moraliskt trumfkort som tar hem diskussionen. Det blir på ett finurligt sätt svårt för dem som står där på andra sidan och antas vara för slutenhet eller vilja bomma igen saker på pin kiv.

När Carola Lemne tillträdde som vd för branschorganisationen Svenskt Näringsliv angavs tonen direkt i en slags programförklaring vars anslag alltjämt följs: ”En av de viktigaste framtidsfrågorna för Sverige är att behålla den öppenhet mot omvärlden som tjänat oss så väl.” Det låter jättebra. Men det är sällan det reds ut vad som underförstås i öppenheten. Vad handlar om frihandel och vad handlar om arbetskraftsinvandring och vad handlar om asylinvandring? Eller om annat? I samma andetag pekar Lemnes kommunikationsavdelning med alla tillgängliga tangentbordsfingrar mot de som vill ”bygga murar”. I första hand avses väl facket som inte vill ha konkurrens om arbetskraftsutbudet. Men vid andra, tredje och fjärde hand blir det bara ännu suddigare.

Vänsterns tal om ”socialt rättvist” ditt och datt är irriterande i sin fluffighet, men ärligt talat är ju högerns bruk eller missbruk av ”öppenhet” inte så uppbyggligt det heller. Det kan handla om allt från öppenhet inför nya tankar till den politiskt brännande frågan om invandring. Men om det skall öppnas för indiska civilingenjörer, afghanska asylsökande, tyska naturromantiker eller polska byggjobbare eller just allihop – ja, är det än i dag någon som vet säkert vad det svenska näringslivet tycker?

Även organisationen Sveriges Handelskamrar faller in i det här tankemönstret där öppenhet liksom är skruden som skall klä policybesluten. Undertecknad och andra i branschen kunde så sent som i december förevisas Handelskammarens syn på samhällsekonomi och på frågan om migrationens effekter få sammanfattningen som tänktes klarlägga positionen:

”Vi är för öppenhet”.

Ständigt denna vessla, som Ture Sventon skulle ha sagt.

Det är nästan så att själva ordet migration håller på att kvala in till vessla. Migration är i grunden bra, hävdar kommunikatörerna samstämmigt. Men vad grundar man egentligen det antagandet på? Det är väl antingen bra eller dåligt beroende på omständigheterna?

Döljs i detta ett djupare liberalt antagande om att människor i rörelse per definition är bra? ”Dynamiskt” och så? Borrar man i den utsagan ned till botten skulle det finnas en samhällsvinst per se i att fam. Svensson i Åseda och fam. Jonsson i Lessebo överskrider kommungränsen och byter hus med varandra. Eller förstås att motsvarande skifte sker mellan fam. Svensson och valfritt hushåll i Norge.

Det är inte ren raljans. Moderata ungdomsförbundet riktade faktiskt för några år sedan uppmaningen till svenskarna att flytta. Ja - flytta. Det var bra för den allmänna samhällsenergin på något sätt.

När de vuxnare moderaterna gjorde sitt utspel förra veckan om att invandringens kostnader borde redovisas tydligare, reagerade näringslivets tankesmedja Timbro. Men det var svårt att få fast grepp om kritiken. Den verkade handla mer om att moderaterna hade fel fokus och ett felaktigt förhållningssätt än direkt fel i sak, eller inte hade adderat en liberal försäkran. Det hänger fortfarande något outrett i luften, i den debatten som på annat håll.

Den ekonomistiska högern har när det kommer till kritan säkert på fötterna om den tvingas vässa argumentationen. Den kan säkert med förtjänst förespråka fri eller halvfri invandring om den vill. Men den gör sin egen sak en otjänst om den alltjämt förlitar sig på trubbiga begreppsverktyg, nu då den migrationspolitiska verkligheten knackar även på dess dörr.