Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
onsdag 23 maj 2012
Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
onsdag 23 maj 2012
Ledare 2009-07-25 | Uppdaterad 2009-07-24
Vi har fått lära oss att mångfald är bra. Sverige år 2009 är inte som det var 1959. För femtio år sedan fanns nästan inga invandrare alls i vårt land, men den tiden är sedan länge förbi. Och det är något som vi ska ta vara på. Mångfald berikar. Så har det låtit från maktens boningar under ett antal år, och knappt någon har vågat komma med invändningar.
Märkligt nog säger dock en nästan samstämmig statsvetarkår det rakt motsatta. Det konstaterar Andreas Johansson Heinö i en ny doktorsavhandling från Göteborgs universitet, med titeln Hur mycket mångfald tål demokratin?
En välfungerande demokrati förutsätter att det finns en stat, och att det folk som bebor denna stat, är eniga om att de tillhör just denna stat. Men samma sak gäller samhället i övrigt också. Ju större homogenitet som finns inom ett folk, desto lättare har de att samarbeta med och lita på varandra. Enfald skulle alltså vara bra.
Någonting står alltså inte rätt till i läran om mångfalden. Även i den allmänna debatten har den kommit att ifrågasättas. Hedersmord och könsstympning var aldrig vad mångfaldsentusiasterna tänkte sig skulle bli en del av den nya svenska kulturen. Givet att vårt samhället inte tål hur mycket mångfald som helst, finns det någon gräns?
Johansson Heinö försöker i sin bok bryta ny mark i den integrationspolitiska debatten, och lyckas mycket väl. Nya idéer inom det liberala teoribygget har länge varit efterfrågat. Lösningen på problemet enligt Johansson Heinö skulle vara att vi tillsammans bygger en ny politisk identitet som rymmer olika nationella identiteter. Något måste vi samsas om, känna gemensam delaktighet i, men att omskola invandrare till att bli svenskar går inte. Varför ska en kurd som flytt Turkiet på grund av att han inte vill omskola sig till turk plötsligt istället bli svensk? frågar sig författaren träffande. Låt istället samhörighetskänslan ligga på det politiska planet. Låt folk kalla sig för svensk-irakier eller svensk-libaneser, för att visa samhörighet men ändå samtidigt en bevarad urspunglig identitet.
Onekligen är Johansson Heinö något väsentligt på spåret. Mångfaldspolitiken har varit naiv, och skapat splittring och misstänksamhet istället för det mångkulturella smörgåsbord som utlovats. Frågan är dock varför vi inte skulle kunna ta ytterligare ett steg mot en ny samlande nationell identitet för Sverige. Johansson Heinö nöjer sig med att tala om samhörighetskänsla när det gäller den politiska sfären, men frågan är om den inte också bör utsträckas till den kulturella. Det är känslan av gemenskap och förmågan att förstå varandra genom en delad social kultur som gör att vi håller ihop och litar på varandra.
Det skulle i så fall bli en ny form av ”nationalistiskt” projekt. Dock med den viktiga skillnaden gentemot olika högerextrema idéer att det bygger på att vi låter ”det svenska” förändras, istället för att försöka återskapa det enhetssamhälle såsom det lär ha sett ut en gång på 1950-talet.
Visst kan mångfaldsbegreppet vara värt att diskutera. Hindret är den rabiata synen på ämnet som gör att alla med avvikande mening eller som vill penetrera frågan framställs som rasister eller främlingsfientliga.
Mångfaldsbegreppet får inte drivas så långt att alla särdrag hos olika nationer suddas ut och blir en rörig blandning utan ordning och reda. Av den anledningen är ett turkiskt medlemsskap i EU inte att föredra, landet har en så avvikande kultur och religionstillhörighet att det skapar onödiga konflikter i europasamarbetet.
EU måste tillåta sina medlemsländer att ha egna spelregler i mycket större utsträckning än vad som tycks vara målet för unionen i dag. Inte minst ur turistiskt perspektiv är varje lands särart en förutsättning för turistutbyte mellan länderna.
När det gäller ledaren så visar den på risker med för vidsynt mångfaldspolitik. Blandar man in väsensskilda religioner och seder i det svenska samhället får man räkna med problem och kulturkrockar. Kostsamma samhällsingripanden blir följden när mångfalden prioriteras framför det stabila samhället med sina nedärvda traditioner, lagar och regler.
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (37 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
