Hemmagjort svenskt månggifte

Ledare ,
Den här tanken är redan planterad i Sverige
Foto:
Foto:

Jag vet inte om han har sinne för svart ironi, den där syriern som har parkerat med sina fruar på det nu riksbekanta Ljuskärrsberget i Nacka. Men då borde han meddelas att det förr i tiden kallades för ”skilsmässoberget” eftersom det var där direktörernas fruar hamnade efter skilsmässan och de inte hade råd att bo kvar i en fin villa i det närliggande Solsidan och Saltsjöbaden.

Artikeln publicerades 23 september 2017.

Där uppe kunde de kontemplera inför den magnifika utsikten, och kanske låta blicken vila på det villatak under vilken exmaken satt med en ny och förmodat yngre fru.

Jag vet, för jag har växt upp där. Men då hade jag inte direkt tippat att de där rödvita miljonprogramslådorna en dag skulle avfordra mig en text om månggifte.

Men för ett antal år sedan skrev jag faktiskt om Nackas moderate kommunalråd Mats Gerdau. Inför en moderatstämma ville han att historia skulle avskaffas som kärnämne i skolan för sådant kunde ju folk läsa på fritiden om de ville. Han var inte ensamt skyldig för det var ett förslag från partiledningen, men jag var rätt upprörd över det där kommer jag ihåg.

Det var tider då moderaterna bars av en slags glad viktlös liberalism vars konsekvenser gömdes långt bortom horisonten. Fri invandring var en självklarhet bland dem under fyrtio. Och för det yngre gardet av libertarianer (renodlade nyliberaler) var den fria avtalsrätten helig, även inom relationsjuridiken.

De yngre var för månggifte helt enkelt, även om man hellre använde begrepp som antalsneutral familjebildning.

Jag vet inte om Gerdau i sin karriär inom de moderata institutionerna reserverat sig mot fri invandring och månggifte. Det kanske han har. Men det är svårt att inte se symboliken i att ett kommunalråd som i nyliberal kampanda sålt ut allmännyttan nu får skörda frukterna av åratals liberal opinionsbildning för öppna gränser, och dessutom tvingas fördöma en institution som accepterats av en underström i hans eget parti.

Men låt oss inte fastna i moderater. Tänk vilket liv det blev när ett gäng frihetshjältar i centern programgrupp ville ha månggifte. Annie Lööf fick försäkra alla att det där bara var ett olycksfall i arbetet. Men några år tidigare hade hon varit ”stolt” över Centerns ungdomsförbunds beslut att värna ”månggifte för den som önskar”. Men på äkta Lööfskt manér känns hon idag vid det lika lite som sin uttryckliga vilja 2014 att öppna Sverige för trettio miljoner invandrare.

Allt oväsen kring Centern och månggifte var ändå rätt orättvist, för det andra extremt flyktingliberala partiet, Miljöpartiet, har ju odlat de där idéerna länge. Redan 2007 fick partistyrelsen i uppdrag att arbeta fram en antalsneutral samlevnadsbalk.

Ja, den mer akademiska termen för månggifte är polygami, och ligger det utanför det juridiska kallas det polyamorösa förhållanden. Men antalsneutralitet är alltid det politiskt lite finare ordet, så att det inte skall låta som… månggifte.

Även Vänsterpartiet och, förstås, Feministiskt Initiativ har ställt sig i det progressiva ledet. Men man har ingen lust att skriva det på några plakat, speciellt inte i dag.

Detta stannar förstås inte inom partipolitiken. Oftast är det ju tvärtom, att partier tar fasta på det som redan driver debatten. Till exempel driver Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, RFSL, en rätt så mäktig lobbyorganisation med vad som synes vara fribiljett till Sveriges alla klassrum, förstås månggifte. 2009 gick man för övrigt samman med Grön Ungdom i ett utspel där man krävde detta.

Såväl vänsterradikaler som liberaler finner varandra i uppfattningen att gränser i princip är något ont och gränslöshet i princip något gott. Den skiljelinje de gärna vill dra upp mellan sig är vid påseende ganska tunn, och det är ett mönster som går igenom i hela västvärlden.

Argumentet att vi inte kan acceptera månggifte för att det är en kvinnoförtryckande institution med rötter i en patriarkal kultur faller direkt inför de teoretiska bilderna av en kvinna som drar till sig flera män, samkönat samgifte eller tanken att flera kvinnor helt frivilligt ingår äktenskap med samme man. Och det är utgångspunkten hos alla de svenska förespråkarna.

Karriärmedvetna liberaler är inte speciellt sugna på att uppehålla sig vid ämnet, men den principiella dominoeffekten är snabb: Månggiftare skall förstås få ha barn, många kan man tänka sig. Anknytningsfrågan löser de bäst själva. De skall förstås få adoptera barn på samma villkor som alla andra. Tänker vi oss ett blandäktenskap mellan flera män och kvinnor talar vi om ett äktenskapskollektiv. Kollektiv skall få adoptera barn.

Vid detta bänder man upp familjebegreppet till oigenkännlighet. Familj blir flock.

Vänsterns normbrytare och högerns frihetsälskare kan vända och vrida på det hur mycket de vill, men det vore ett civilisatoriskt steg tillbaka för västerlandet. Om den observationen sedan renderar omdömen om ”unket” ditt och datt eller nyfiffiga ord som ”flockofob” eller vad man nu vill hitta på, så låt vara. Faktum kvarstår.

Men, det är viktigt att komma ihåg: den där syriern på mitt berg har inte särskilt mycket med det att göra (hans fruar kanske dessutom är en pina, vad vet vi andra om det?). Inga invandrare från Afrika eller Mellanöstern är huvudpersoner i detta, de är i så fall snarare katalysatorer. Den intellektuella självskadeprocessen kring månggifte har svenskarna visat sig väl skickade att starta själva.