Hjälp på liv och död

Ortsdatering Artikeln publicerades

I grund och botten handlar dödshjälpsdebatten om människovärdet. När friheten kommer i konflikt med rätten till liv, är det viktigt att liv står över frihet.

Med jämna mellanrum blossar debatten om dödshjälp upp. Den senaste månaden har så skett igen, i flera sammanhang. Senast i raden var Kajsa Dovstad, läkarstudent och liberal debattör, som för Timbro skrivit en rapport som förespråkar införandet av dödshjälp (”Låt mig gå - en rapport om hur dödshjälp bör införas i Sverige”).

Rapporten i fråga är sakligt skriven, med tydliga definitioner, och redogör för fakta kring olika modeller av dödshjälp såväl som för ett urval av argument för och emot.

I debatterna som förs dyker det ofta upp olika sakargument. En hävdar att dödshjälp leder till färre självmord. En annan menar att det resulterar i sämre förtroende för sjukvården. En tredje lyfter fram att många som begär dödshjälp i de länder där det har legaliserats gör det eftersom de är rädda att vara till belastning för sina närstående.

Foto: HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX

Statens medicinsk-etiska råd har tidigare publicerat en rapport om dödshjälp (”Smer 2017:2. Dödshjälp: En kunskapssammanställning”). Den granskar några sakargument som ofta används i Sverige för och mot dödshjälp. Rapporten visar att det i många fall är svårt att belägga argumenten på grund av brist på studier eller avsaknad av uppgifter. Där det går att säga något påpekar rapportförfattarna att slutsatserna inte är definitiva, samt att de flesta argumenten inte heller kan anses som vare sig fastslagna eller motbevisade.

I detta virrvarr av oklarheter blir det viktigt att förankra samtalet i värdeargumenten, som är av mer grundläggande betydelse för diskussionen om dödshjälp.

I denna fråga krockar två grundläggande principer för det västerländska samhället: den om individens självbestämmanderätt och den om det mänskliga livets värde.

En grundpelare i den moderna liberala demokratin är tanken att individen är herre över sitt eget liv, och därför får göra vad den vill - så länge det inte går ut över andra. Vilket ju för övrigt dödshjälp just gör: dels involveras vårdpersonal, och dels berör det anhöriga.

Den principen är en rimlig tumregel för hur man skall leva i ett demokratiskt samhälle. Men hur långt går denna autonomi? Människan kan inte avsäga sig sitt människovärde och därmed sina mänskliga rättigheter. Det är anledningen till att människa inte kan avstå sin rätt till frihet och sälja sig själv som slav. Det torde även innebära att man inte kan frånsäga sig sin rätt till liv och ges dödshjälp.

Med tanke på att människans rätt till frihet baseras på hennes okränkbara värde som människa borde den mer grundläggande rätten till liv stå över rätten till frihet i denna typ av etiska dilemman.

Ibland hävdas det att tron på människolivets helgd inte påverkas om man legaliserar dödshjälp. Kanske stämmer det. Legalisering är inte nödvändigtvis en faktor som påverkar människosynen. Snarare är det ett tecken på att synen på människolivet redan har förändrats. Dödshjälp är bara en av flera potentiella konsekvenser.

Istället för dödshjälp borde vad som kan kallas för livshjälp prioriteras: att ge så god vård som möjligt inför döden. Det vore att behandla den döende med värdighet, och med respekt för människovärdet.