Annons

Hjärnspöken om fördelning

Tidigare i veckan samlades EU:s regeringschefer i Salzburg, i Österrike, för ytterligare en mangling i den infekterade migrationsfrågan. I en intervju med Aftonbladet lyfter Stefan Löfven, som så många gånger förr, särskilt upp frågan om omfördelning av flyktingar som sin huvudprioritering vid mötet. Det är en förhandlingsingång som varken är realistisk eller svarar mot något av de faktiska problemen.
Ledare • Publicerad 21 september 2018
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.
Europeiska rådets ordförande Donald Tusk och statsminister Stefan Löfven.
Europeiska rådets ordförande Donald Tusk och statsminister Stefan Löfven.Foto: Erik Simander/TT

De gångna årens migrationskris och vårt sätt att hantera den har sin grund i FN:s flyktingkonvention och vår tolkning av densamma. En person som rent fysiskt tar sig till ett land och ber om asyl får sin sak prövad. Det är ett system som i brist på något bättre fungerade hjälpligt i en annan tidsålder, men som knappast är anpassat efter dimensionerna av de flyktingströmmar vi sett de gångna åren.

De åtgärder som de senaste åren diskuterats inom EU, och som var på bordet även i Salzburg, handlar i grunden om att få åtgärder på plats för att dämpa effekterna av dessa förlegade principer rörande asyl och migration.

Annons

En av EU:s grundtankar är fri rörlighet inom unionen. Eller inom schengenområdet i vart fall. Det är bra och viktigt. Men om det ska fungera - och åtnjuta folklig acceptens - krävs att EU:s yttre gränser är under kontroll. Så länge det inte är fallet så kommer det behövas den typen av åtgärder som de extra gränskontrollerna mellan Danmark och Sverige utgör. Att EU nu också tar den gemensamma gränsbevakningen på större allvar är att välkomna, vilket var det huvudsakliga temat för mötet i Salzburg.

EU:s andra väg framåt har varit samarbete med tredje land. Via lock och pock med exempelvis Turkiet så finns det avtal på plats som gör att flyktingsmugglare aldrig tillåts påbörjar den livsfarliga resan över Medelhavet. Liknande avtal finns, eller är på gång, även med nordafrikanska länder.

Men anledningen till att såväl omfattande gränsbevakningsinsatser som komplicerade avtal med tredje land behövs är ett asylsystem som bygger på att den som rent fysiskt tar sig till Europa har förtur framför den som är fast i flyktingläger. Ingen kan på allvar hävda att detta på är rättvist. Under migrationskrisens år 2015 var sju av tio asylsökanden män, siffror som talar sitt tydliga språk.

Stefan Löfven förefaller tämligen ensam i kretsen av europeiska regeringschefer att fortfarande lyfta fram omfördelning som den viktigaste av åtgärder. Det finns också goda skäl till hans ensamhet. För även om vi genom ett trollslag skulle få på plats ett utmärkt fungerande system med omfördelning av flyktingar mellan alla EU-länder, så skulle fortfarande grundproblemen kvarstå. Omfördelning löser inte den incitamentsstruktur som gör att de med ekonomiska muskler nog att muta flyktingsmugglare har förtur framför barn och kvinnor i flyktinglägren. Inte heller svarar förslag på omfördelning på hur ekonomiska migranter, utan asylskäl, ska övertygas att inte ta sig till Europa.

Moderaterna föreslog hösten 2017 att möjligheten att söka asyl inom EU avskaffas och ersätts med ett renodlat och gemensamt kvotflyktingsystem. I ett sådant system skulle också den av Löfven omhuldade omfördelningen ha betydelse, och få större möjligheter att vinna acceptens. Men vägen dit är lång.

Om gränsbevakning och tredjelandsavtal endast botar symtomen på en förlegad flyktingkonvention så gör yvig retorik om omfördelning inte ens det.

Dag ElfströmSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons