Hjärta och hjärna
Tiggeriförbudet är en het potatis. När civilminister Ardalan Shekarabi (S) häromåret övervägde införandet av ett tiggeriförbud blev han kölhalad av såväl partikamrater som miljöpartister. Numera kan dock hans socialdemokratiska regeringskollega, finansminister Magdalena Andersson, utan risk för liv och lem avråda folk att ge pengar till tiggare - även om Socialdemokraterna har övergett tanken på ett förbud. Istället är det nu Moderaterna som driver frågan om nationellt tiggeriförbud; ett förslag med stort folkligt stöd.
En del, i olika politiska läger, argumenterar för denna hållning på basis av fördomar mot romer och med grumliga motiv. Det är moraliskt förkastligt.
Det finns goda humanitära skäl för varför den tidigare svenska hållningen behöver förändras.
Ett flertal hjälporganisationer med mångårig verksamhet i tiggarnas hemländer - främst Rumänien och Bulgarien - har upprepade gånger varnat för skadliga effekter av den svenska givmildheten. I stället för att lösa fattigdomen, så leder mynten i muggen till att fattigdomen förlängs. Tiggare cementeras i sin utsatthet, fastnar i en negativ spiral, och blir bundna till livet som tiggare. På senare tid har det också uppdagats att det även finns tiggare som blir utnyttjade av organiserade kriminella, bland annat inom människohandeln.
Att lägga en slant i koppen må vara solidariskt, men är ingen långsiktig lösning. Läkarmissionen, SAM-hjälpen, Hoppets stjärna, Erikshjälpen och ytterligare kristna hjälporganisationer menar att bäst nytta görs genom att hjälpa på plats i hemländerna. Organisationen Hjärta till hjärta påpekar att det endast är hjälp lokalt som kan lösa själva de bakomliggande faktorer som lett till romernas utsatthet.
Men den hjälpen försvåras när det finns incitament för utsatta i Bulgarien och Rumänien att istället ta sig till Sverige för att tigga.
Kort sagt: att ge några mynt hjälper kortsiktigt individen framför dig, men binder långsiktigt bara fler människor till ett fortsatt liv i ekonomisk utsatthet.
Som Florin Ianovici, ledare för den rumänska organisationen Liv och ljus, har uttryckt det: ”Vi måste behandla roten till problemet, inte dess frukt. Ta dig istället tid att välja en organisation som du tycker gör ett bra jobb, och ge pengar till den istället.”
Det är en moralisk skyldighet att hjälpa den utsatte. Ibland kan det handla om akuta fall då det enda rätta att göra är att ge ett varmt mål mat åt den hungrige, eller ett tak över huvudet åt den hemlöse. Men en genuin omsorg om medmänniskans bästa måste också finna de bästa lösningarna för hur man kan hjälpa tiggarna att bygga ett värdigt liv.
