Annons

Höjd skatt en chimär

Varför har Stefan Löfvens universallösning inte fungerat hittills?
Ledare • Publicerad 18 juni 2018
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.
Foto: Jessica Gow/TT

På väg in i valrörelsen står en sak klar: Det finns inte ett enda problem – litet eller stort – som statsminister Stefan Löfven inte tror sig kunna lösa genom att slänga skattehöjningar på det. Han har bland annat öppnat för att införa en ny förmögenhetsskatt och konstaterat att det ”inte råder någon tvekan om att de som har det allra bäst ställt kan bidra mer än de gör i dag”.

Att skatteinbetalningarna från den tiondel med högst inkomster redan finansierar mer än en tredjedel av den offentliga sektorn spelar ingen roll. Det gör inte heller det faktum att de tjugo procenten med högst inkomster står för nästan hälften av alla skatteinbetalningar. Samhällsproblemen skall ändå lösas genom att beskatta dessa personer ännu hårdare.

Annons

Den naturliga frågan som uppstår är varför Stefan Löfvens universallösning inte har fungerat hittills. Med statsministerns logik borde världens högsta marginalskatter betyda världens bästa välfärd. Det gör den inte. Under de senaste fyra åren har Sverige haft god ekonomisk konjunktur och låga räntor. Det råder i princip konsensus bland ekonomer om att detta är helt oavhängigt regeringens politik. Under den perioden har Stefan Löfven höjt skatterna med 60 miljarder. Samtidigt har vårdköerna växt och äldreomsorgen blivit sämre.

Det kan jämföras med åren 2006–2014 då alliansregeringarna trots finanskrisen sänkte skatterna och gav människor större ekonomisk frihet samtidigt som skatteintäkterna till kommunsektorn ökade med cirka hundra miljarder kronor.

Höga skatter är inte en garant för god välfärd. Skatteintäkter till välfärden är nämligen en funktion av såväl skattesatser som skattebaser. När skatten blir för hög börjar människor att arbeta färre timmar – därför att de inser att det helt enkelt inte lönar sig. Då minskar skattebasen och skatteintäkterna. Med den effekten spelar det till slut ingen roll hur höga skattesatserna blir.

Det är fallet med Sveriges marginalskatter på höga inkomster. De minskar lönsamheten av utbildning, ansträngning och arbetade timmar. Flera undersökningar visar att ett avskaffande av värnskatten därför skulle vara självfinansierande eller till och med ge ökade skatteintäkter. Trots det har ingen vågat röra den förment tillfälliga skatten som infördes efter 1990-talskrisen och var tänkt att avskaffas efter tre år.

Även borgerligheten verkar ha köpt statsministerns narrativ om att avskaffad värnskatt står i konflikt med välfärden eller andra skattesänkningar. Tidigare i våras sade Moderaternas partiledare Ulf Kristersson att ”marginalskatten måste ned och allt över 50 procent kommer vara ett problem”. I maj lät det plötsligt annorlunda: Partiet planerar inte längre att avskaffa värnskatten – utan vill prioritera sänkt skatt för dem som tjänar minst.

Det är faktiskt riktigt beklagligt. Sveriges skattetryck är inte en förutsättning för välfärden – utan ett hot mot den.

Catarina Kärkkäinen
Annons
Annons
Annons
Annons