I skuggan av PISA

Resultaten från senaste PISA-undersökningen har ännu inte dissekerats fullt ut. Det finns många lärdomar kvar att hämta ur den omfattande datan. En av de mer iögonfallande omständigheterna i sammanhanget är att elva procent av femtonåringarna i Sverige undantogs från att delta i testerna. En del på grund av olika handikapp, en del på grund av vilken skola de gick på men många på grund av att de helt enkelt inte kan svenska tillräckligt bra för att kunna genomföra proven.

OECD har riktmärken för hur stor andel av elevunderlaget som skall delta för att resultatet skall anses tillförlitligt. Man vill att nittiofem procent av eleverna skall finnas tillgängliga för proverna. Det är stor skillnad jämfört med de åttionio procent som Sverige ställde upp med.

Barn med invandrade föräldrar presterar märkbart sämre i testerna än de utan utländsk bakgrund. Samtidigt var alltså nyanlända delvis borträknade. Utbildningsminister Anna Ekström (S) adresserade detta när hon presenterade regeringens tolkning av resultaten: barnen kommer ofta från länder med mycket svaga skolsystem.

I dagarna presenterade den tyska Bertelsmann-stiftelsen, en partipolitiskt obunden storspelare när det kommer till att följa OECD-ländernas ekonomiska och sociala utveckling, en rapport som kompletterar bilden. Sverige ligger i topp i de flesta index. Till exempel jämställdhet mellan könen och satsningar mot främlingsfientlighet, däremot har Sverige konstant de senaste tio åren kännetecknats av en arbetsmarknad med höga trösklar. Utestängningseffekterna har förstärkts av att äldres deltagande på arbetsmarknaden från 2014 ökat med åtta procentenheter. Som konsekvens av detta har risken för fattigdom bland unga fördubblats till runt tolv procent. I detta avseende påminner Sverige om stagnerade ekonomier som Italiens, Japans och Greklands. I detta har hundratusentals migranter landat.

Läget påminner om den politiska debatten om enkla jobb som fördes i samband med den stora migrationen 2015. Svenskt Näringsliv talade om att man skulle kunna jobba med att packa matkassar i livsmedelsbutiker. Detta samtidigt som butikskedjorna gör vad de kan för att styra om till självscanning för att minska personalkostnaderna. Dagens tjänsteekonomi i form av städbolag, massagesalonger och restauranger befolkas dessutom till stor del av personer som kommit hit genom arbetskraftsinvandring.

Detta bäddar för ett enormt framtvingat offentligt åtagande, utöver de som redan gjorts. Arbetarrörelsens framgångar är det som skapat höga trösklar, men också hög trygghet, på arbetsmarknaden. Att göra om den vandringen fast med en ny grupp i dagens uppdelade samhälle kräver stora resurser som skall hämtas från en grupp som knappt kommer att få ta del av frukterna, de vars barn redan har återhämtat tappet i PISA-undersökningen.

Socialdemokraterna har redan sagt sig vara beredda att ta sig an problematiken med sin vanliga verktygslåda. Den förestående omfördelningen kommer att behöva kommuniceras ärligt och göras i rimlig takt för att hålla ihop samhällskontraktet. Det finns mycket som blir enklare i ett samhälle med mindre social och ekonomisk ojämlikhet, det är Sverige ett exempel på, men vägen tillbaka till det tillståndet kommer att vara lång och dyr om Socialdemokraterna leder vandringen.